Clartéförbundet

		Tillbaka till HI:s hemsida Till HoH:s arkiv 2001-2 hängt&ohängt Clartés sida för insända tidskommentarer i hastigt mod. Senast uppdaterad 2004-10-09 Red: Hans Isaksson och Henrik Skrak
		Du är välkommen med inlägg under följande förutsättningar: 1. Kort! Dvs helst mindre än 1500 tecken. 2. Du skickar redaktörerna vars ett ex. 3. Vi ändrar ingenting utöver uppenbara stav/tryckfel. 4. Om Du inte önskar att ditt inlägg publiceras även i pappersutgåvan av Clarté måste du säga till! 4. Du blir inte sur om vi refuserar utan att motivera detta för dig, utan skriver raskt ett nytt inlägg i stället.


		Copyright © Clarté Niklas ”Tina” Ekdal, husbondens röst Niklas Ekdal har gjort borgerligheten den otjänsten att faktiskt deklarera vad som är det avgörande för att de skall acceptera demokratin. ”Det finns inget alternativ till privat ägande som en mänsklig rättighet, eller till kapitalismen som grund för ekonomisk utveckling. Staten måste göra massor av saker för att balansera marknaden och duka bordet, men utan den baktalade profiten blir det inget kalas.” (DN 24/10 2004) Uttrycket ”There Is No Alternative” – det finns inget alternativ - härrör från Margret Thatcher. Bland radikala britter fick hennes hårdhänta restauration av den naturliga kapitalismen beteckningen ”Hitler light”. Att detta tillsammans med antikommunistisk propaganda från 1920-talet publiceras på ledarsidan i husbondens röst – Dagens Nyheter – innebär en klar signal om vad överheten planerar gentemot Sveriges folk, och då först och främst den politiska vänstern. Att till och med vänsterpartiet och Lars Ohly har träffas av borgarkpackets bannstrålar visar hur långt till höger skyttarna drar gränsen för den politiska anständigheten. Det rör sig nu uppenbarligen inte om att bara avstå från ”blandekonomin”. Denna övergavs steg för steg under perioden 1984 – 94. Inte heller att acceptera kapitalismen utan mänskliga ansikte. Den demaskeringen gjordes före sekelskiftet. Det vi torde ha att se fram emot är steget vidare. En kommunisthets av McCarthtyp. Det har redan börjat höras bland både konstens och intellektets akademier att inte ens före detta kommunister som gjort offentlig avbön längre går säkra. Strömhoppet in i institutionernas trygghet efter den ”nya paradigmens” genombrott i mitten på 1980-talet kan därför för många av hopparna att landa i deklassering och arbetslöshet, och deras platser kommer förmodligen liksom i USA att överlåtas åt nya krafter av bättre familj - och som inte har några socialistiska belastningar i bagaget. Niklas Ekdal har i husbondens röst helt skamlöst offentliggjort det absoluta krav som den svenska borgarklassen länge tvingats hålla för sig själva: ”… utan den baktalade profiten blir det inget kalas.” Av sammanhanget framgår att det omtalade kalaset är demokratin. Rätten har avslöjats som varande ett privilegium, och priset för att förbli bland de privilegierade har höjts. Fred Torssander 2004-10-24 En slant för en arbetslös Tysklands socialdemokratiska gröna regering planerar inom ramen för Hartz-IV inte bara en rad drastiska nedskärningar av a-kassa, social- hjälp mm. Man avser också att införa s.k. 1-euro jobb, dvs helt okvalificerade arbeten som ger 1 euro i timmen i lön, som inte skall ersätta befintliga arbeten (sic!) och som upp till en viss gräns är skattefria (för både löntagare och kapitalist). Förslagets mönstergilla sociala patos och föredömliga ekonomiska medkänsla har föranlett oss att formulera följande utkast till lagstiftning: Minsta-lön-lagen "Inom ramen för regeringens omsorgsuppdrag för den tyska ekonomin avser den, som namnet antyder, att garantera att det måste minst löna sig för företagen att anställa arbetskraft. Därför gäller fr o m idag följande: §1: Minsta-lön innebär en garanti för att det under en övergångstid för sysselsatta i löntagarställning åtminstone skall betalas en viss lön. §2: Minsta-lönen får ej överskrida 1 euro per arbetad timma. Därmed överstiger den fortfarande avsevärt portot för standardbrev. §3: Alla ytterligare förordningar som reglerar detta område faller framgent under posttariffförordningen. Lönen kan med omedelbar verkan bestridas ur portokassan och är således i sin helhet avdragsgill. §4: Ofrankerade arbetslösa skall vid vite av straffporto vägras arbetsillstånd. §5: Efter övergångstiden betalas avgiften (dvs. Minsta-lönen) av mottagaren (dvs. den sysselsatta)." Källa: Deutscher Einhei(t)Z-Textdienst 10/04) Våga man föreslå att SAP och Hans Karlsson tittar närmare på den tyska uppfinningsrikedomen? 2004-10-15 Wolf Elz IKEA – i bögmaffians klor? Den öländske pingstpastorn Åke Green har dömts till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. I en predikan liknade han homosexuella vid en ”cancersvulst på samhällskroppen”, och menade att homosexualitet öppnar vägen mot tidelag och pedofili. Detta har föranlett protester från Westboro Baptist Church i USA. Kyrkan och pastorn Fred Phelps är tidigare ökänd för att hetsa mot homosexuella, bland annat genom Internet-sidan www.godhatesfags.com. Den sjätte augusti ordnade församlingen en demonstration i Kansas ”mot Sveriges ondskefulla lag”. Men eftersom det ”antikristna” Sverige inte har någon beskickning i delstaten hölls demonstrationen utanför elkedjan Electrolux kontor i Topeka. Undertecknad vill upplysa pastor Phelps om att det finns fler, naturliga representanter för den ogudaktiga svenska regimen. IKEA saluför till exempel en skrivbordslampa under namnet ”Fagott”. Ja, överallt tycks den ha nästlat sig in, homosexmaffian. Det kanske är dags att lansera www.godhatessweden.com med en gång? Anders Eeg-Olofsson, 2004-08-23 Svar: Med mera dämpad entusiasm har å andra sidan undertecknad emottagit domen mot Åke Green. Man bör betänka att dennes bögnoja har massivt och solklart stöd i Den Heliga Skrift, t ex Första Mosebok 19:7 eller Tredje Mosebok 18:22. Åke Green döms således till fängelse för att han med stöd av Bibeln predikar mot ett beteende som för blott några hundra år sedan kunde föranleda dödsstraff här i landet om man ertappades med det. Green har således drabbats av samma öde som Mel Gibson då denne bokstav för bokstav filmade av Lukasevangeliet och därvid med rätta anklagades för antisemitism (dock utan att spärras in). Problemet finns delvis i Bibeln och i de kristnas förhållande till dess texter, vilka man nu tappat tolkningsföreträdet till. Men det finns viktigare skäl även för oss hedningar att dämpa vår entusiasm över lagen om hets mot folkgrupp. Den som tar del av diskussionen kring SAP:s senaste partiprogram observerar kanske att här inte bara ”kvinnor” och ”homosexuella” eller ”invandrare” utan hela samhällsklasser för första gången betecknas som just ”folkgrupper”. Borgerliga debattörer jämställer sedan länge vår kliniska beskrivning av vissa borgare som ”kapitalistsvin” med ”hets mot folkgrupp” eller antisemitism. Jag tvivlar dessvärre på att Pastor Phelps kommer att rycka ut till Anders Eeg-Olofssons försvar den dag denne, dömd för kapitalisthets, sitter och böter säckar på Kalmar fängelse, eftersom Anders nu så grovt drivit med honom på HoH. Mvh Hans Isaksson, HoH-red, dag som ovan. En hårfin distinktion Den demokratiske presidentkandidaten lovar nu att USA under hans regim kommer att "återupprätta den ärevördiga traditionen att aldrig föra krig för att vi vill göra det, bara för att vi måste". Detta skulle kunna låta betryggande. Tills vi erinrar oss att angreppskrig för USA:s del, oberoende av presidentskap, under decennier snarast haft karaktären av ett naturbehov hos de härskande därborta. Det vare mig främmande, och för övrigt överflödigt, att exemplifiera, men naturbehov kännetecknas ju som bekant av att skillnaden mellan att vilja och att vara tvungen praktiskt taget är upphävd. Man måste när man vill och man vill när man måste. Hans Isaksson 2004-07-31 Två tredjedelar av svenska folket har ånyo sagt ifrån att de inte anser EU ens vara värt att att rösta i. Att detta huvudsakligen skulle bero på lättja eller politiskt ointresse är orimligt när det gäller ett folk, som hittills till 80-85% brukat lägga sin röst i riksdagsvalen. Men vår EU-vänliga överhet finner tröst i en mörk stund: Baserat på en enkät bland den minoritet som ändå röstade hävdar man att det numera finns en massiv majoritet på 60% av SVENSKARNA som slår vakt om medlemskapet i Unionen. Denna tolkning är ungefär lika välgrundad som Aftonbladets alkoholvänliga slutsats av det jakande svaret på en enkätfråga: "Tycker ni att det är bra med lördagsöppet på Systemet?". Ställd till de köande på Systemet en lördag förmiddag. Den slutsats man i stället bort dra är en annan: Om vår politiska sk elit väljer att framhärda med att överlåta den makt man fått av svenska folket på storkapitalets lobbydrivna maktapparat i Bryssel kommer vi inom några val att vara nere i samma valdeltagande i de svenska riksdagsvalen som vi igår såg i EU-valen. Vad man då som folkvald vinner i lugn och ro kommer då med råge sannolikt att förloras i anseende och respekt. 2004-06-14 Hans Isaksson Det långa farvälet av Ronald Reagan, Förenta Staternas president 1981-1989, är slut. Nyliberala vapendragare som Margaret Thatcher, George Bush (d.ä.) och George Bush (d.y.), samt diverse småstatsvasaller (Hamid Karzai, Lars Engqvist) stämde upp i Hail to the Chief på begravningen. Reaktionären Ronald Reagan har nu blivit rumsrena och charmiga Ronnie. Inte bara i hemlandet, utan också i Sverige. Som Aftonbladets Staffan Heimerson förnumstigt har konstaterat var dessutom Ronnie ingen B-skådespelare, utan tvärtom fullt i klass med Humphrey Bogart. I dödsrunorna får vi också läsa om Ronnies tidiga karriär inom fackföreningsrörelsen. Fast kanske inte att Ronnie lyckades ange de flesta av sina vänner och skådespelarkollegor under McCarthys stora ideologiska kampanj. Vi får veta att Ronnie på 1960-talet bytte från det demokratiska till det republikanska partiet. Men inte att han påpassligt nog lämnade kommunistpartiet i Hollywood, innan han angav sina comrades. Ex-presidentens intresse för golf nämns, men inte dennes faiblesse för små, latinamerikanska länder. För kanske är det så att Ronald Reagan är den symbol som världen behöver idag. Nu när sonen till den förre vicepresidenten George Bush var tagit över rollen som den fria världens ledare är det onekligen ett nedbyte. Visst, det är i grunden samma ytterligt reaktionära politik som förs, såväl på hemmaplan (inklusive ”bakgården” Latinamerika) som på bortaplan. Men han var ju så charmig, Ronnie. Inte minst i jämförelse med den nuvarande ledaren, som mest verkar läsa utantill i sina domedagstal, med sina tätt sittande ögon. Nä, då var clownen Ronald en bättre säljare av nyliberalismen. ”Just say no to drugs” ropade han käckt, och drog igång en ekonomisk politik som skapade klassklyftor och en social utslagning som inte Amerika sett sedan depressionen på 1930-talet. Och använda arbetarklasshjälten Bruce Springsteens ”Born in the U.S.A.” under sin valkampanj är väl vad vissa kommunikationsvetare skulle kalla ”en oppositionell tolkning” av sångens budskap. Stjärnkrigaren Reagan lyckades rusta Sovjetunionen till döds, medan Bush fortfarande sliter med kampen mot den osynliga terrorismen. Och Grenada är bortglömt för länge sedan, medan amerikanerna svettas vidare i den irakiska ökensanden. Reagan är död. Reaktionen lever vidare. Anders Eeg-Olofsson 2004-06-14 Den internationella reaktionen tar över Science Fiction Någon gång kring början av femtiotalet började Isaac Asimov skriva sina robotnoveller. De flesta av dem var mest skruvade detektivhistorier i förklädnad, men den grundläggande filosofin bakom dem var att teknologin kunde kontrolleras. Vi behövde inte vara rädda för de nya uppfinningarna; de var våra verktyg. Robotar var inte farliga; de kunde förses med felsäkra spärrar, och de enda fall där de kunde förmås skada någon var där de missbrukats av andra människor. För att vara så tidig var Asimov förvånansvärt progressiv. De flesta sci-fi-berättelser på den tiden handlade om de onda trebenta mutanterna från planeten Mongo som skulle ta över galaxen, döda alla män och ta alla kvinnor som sexslavar i sina fängelsehålor. Asimov skrev åtminstone intellektuellt gångbar fiktion. Detta ändrades över åren medan samhället i stort blev mer progressivt och vänsterorienterat. Sextio- och sjuttiotalet var i den meningen science fictions gyllene tidevarv, med fantastiska författare som Stanislaw Lem, svidande samhällskritiker som Harrison och utvecklingsoptimistiska tv-serier som Star Trek. Science fiction har alltid handlat om bilder av framtiden som den rådande samhällsstämningen föreställer sig den. Nu har reaktionen växt sig starkare och starkare, och vi är tillbaka i katastrofvisionerna. I någon mening började pendeln slå tillbaka med Star Wars. Onda teknologiska monster och uniforma robotliknande soldater åker omkring i världsrymden och skjuter sönder planeter utan anledning i strid med de snälla, godhjärtade rebellerna styrda av riddare och undersköna prinsessor. Huvudfiguren, den enda verkligt kraftfulla ikonen i serien är Darth Vader - ”more machine now than man, twisted & evil.” En av de viktigaste filmerna i det här avseendet är Independence Day - en enorm kassasuccé och en skamlös amerikansk chest-thumping movie. Independence Day är en film så simpel i upplägget att den förutsätter att vi skall acceptera existensen av en civilisation så avancerad att den kan bygga rymdskepp stora som städer och överbrygga avstånden mellan stjärnor, för den enda anledningen att utrota mänskligheten. Någon slags motiv behövs inte, ges inte - monstren är onda och vi är goda. Nu har vi kommit hela varvet och i uppsjön av skrämselpropaganda i stil med ”The Day after Tomorrow” är det dags att skända Isaac Asimovs grav. Fox gör en ”filmatisering” av ”I, Robot” - en novellsamling - men i själva verket har man nästan bara lånat namnet. Där Asimov i ”I, Robot” skrev om barnskötarroboten Robbie, som utan tvekan var villig att ge sitt liv för flickan han satts att se efter, översköljs vi nu med trailers i stil med ”We trusted them with our homes - We trusted them with our children”, naturligtvis med den förutsägbara upplösningen där alla robotar blir galna och försöker mörda oss. Allt detta tjänar högern. Vi skall skrämmas att tro att dagens system är det enda tänkbara, att alla vägar går nedåt, att all utveckling är av ondo. Kärnkraft är farligt, industrier är farliga och maskiner är farliga. Antingen sitter vi kvar i gyttjan och låter kapitalisterna sköta allting eller också blir vi ”rebeller”, som skall luras att kämpa för att släppa ut minkar, slåss mot ”växthuseffekten”, köpa oblekt toalettpapper och äta vegansk kost i stället för att verkligen slåss mot imperialism, utsugning, död och tortyr. För att citera Susan Calvin, ”För er är en robot bara en maskin. Tillverkad av människan, och någonting som om så behövs kan förstöras av människan. Men ni har inte arbetat med dem. Ni känner dem inte. De är ett hederligare, bättre släkte än vi.” Dagens makthavare tror kanske inte på det, men jag skulle långt hellre föredra en robot framför dagens makthavare. 2004-06-03 Thomas Ekström för Nya Futuristiska Rörelsen Bojkotta bluffvalet! Istället för att klaga på det låga valdeltagandet bör vårt politiska etablissemang ge en stor demokratisk applåd till oss som slänger valsedeln. För varför ska man rösta i bluffvalet? Att rösta innebär ju att legitimisera och stödja EU. Ett EU som hela tiden stjäl makt från den svenska riksdagen och steg för steg utveclas till en militär supermakt. EU:s Kalle-Anka parlament är bara inrättat för att ge EU en demokratisk fasad och för att karriärsugna politiker ska få en saftig EU-lön (77000 kr/mån exklusive resebidrag m fl ersättningar) och sedan berätta för oss vanliga svenskar, som betalar för skiten, hur underbart EU är.. Men särskilt bra har de inte lyckats. EMU-Nej:et och valdeltagandet i Kalle-Anka parlamentet talar sitt tydliga språk. Låt oss ge det politiska etablissemanget ytterligare en däng på käften - bojkotta bluffvalet! Och ni vänsterpartistiska och miljöpartistiska så kallade "EU kritiker" som alltjämt tjatar om at t vi ska rösta i ett val som ingen vill veta av, är det inte dags att överge er tro på EU snart och ställa er på folkmajoritetens sida? Det är aldrig för sent att ge upp, som Ronny Eriksson sa. 2004-05-28 Nils Littorin Folkomröstning - varför inte? Det har framförts åtskilliga skäl varför Sveriges överhet inte bör tillåta en folkomröstning om EU:s konstitution. Den mest omfattande uppräkningen hittills finns publicerad i Uppsala Nya Tidning, där Carl B. Hamilton (fp), enligt vad han själv påstår framför ”tio mycket hedervärda demokratiska skäl” varför Sveriges folk inte skall få tillfälle att yttra sig om EU:s – och därmed också Sveriges - nya grundlag. I DN-debatten påpekar professorn i statsvetenskap Olof Ruin den första maj att en ”Ny folkomröstning blir mycket svårtolkad” . Argumentet att Sveriges överhet – liksom ofta de svarande i våldtäktsmål – har svårt att förstå ett nej, är onekligen tungt vägande. Överhetens motvilja mot att efterkomma underklassens – folkmajoritetens – vilja, om och när denna går överhetens intressen emot, utgör faktiskt ett grundläggande argument även mot den allmänna rösträtten. Överhetens skribenter är dock alltför blygsamma i redovisningen av antalet skäl som – för deras uppdragsgivare - talar emot en folkomröstning om EU:s konstitution. Övervikten för nej-sidan i folkomröstningen om EMU var lite drygt 800 000 röstande. Ja-kampanjens kostnader i EU-omröstningen 1994 har beräknats till 1 200 miljoner kronor, förutom statsbidraget. Det skulle antagligen bli ännu kostsammare att köpa sig ett folkligt godkännande av den nya grundlag som vi nu skall underkastas, dels på grund av dess innehåll, men också med tanke på de erfarenheter som Sveriges folk sedan folkomröstningen fått av EU och av EU-anhängarnas löften. Det finns alltså inte bara ett drygt dussin, utan miljontals skäl varför vår överhet önskar undvika en folkomröstning. 2004 05 25 Fred Torssander Låt oss tacka Ericsson! USA:s politiska elit sitter nu bak lyckta dörrar och granskar minst 1600 bilder från Abu Ghraibfängelset. Bilderna, som till stor del tagits digitalt med soldaternas mobiltelefoner (Tack SONY, Ericsson, Motorola och Nokia!) har visat olika former av våldsamma övergrepp, ofta av homosexuell natur, företagna av amerikanska soldater. "Appalling," säger majoritetsledaren i Senaten Bill Frist, "Disgusting," sade Senator. Joe Lieberman (Connecticut) "Horrible," utbrister Senator Lincoln Chafee (Rhode Island). "Mer än min mage tål" klagade Senator Ron Wyden (Oregon). "Jag såg saker som made me sick" sade kongressmannen. Zoe Lofgren (California). Det är hemskt att dessa hedersmän skall behöva plågas så. Det rör sig därtill om ett sk ställföreträdande lidande, eftersom man av nyvunnen respekt för Genevekonven-tionen beslutat att tills vidare undanhålla allmänheten bilderna. Aldrig hade man man väl anat, när man röstade och myglade igenom detta angreppskrig, att det skulle gå till på detta vis, och framför allt inte att det skulle behöva komma till allmänhetens kännedom. Man räknade inte med SONY, Ericsson, Motorola och Nokia! Brittiska arméledningen har bättre ordning på överläppen, och förklarar nu helt frankt att de bilder som visar brittiska soldaters övergrepp är "arrangerade". Om någon undrar vad som menas med det vill jag ge ett exempel. Nedanstående är med stor sannolikhet en arrangerad bild: (När det talas mycket om det "intima förhållandet" mellan klanerna Bush och Bin Laden är det således troligen något helt annat som avses. Detta trots att det, precis som hovrättsdomaren sade om 7-åringen i senaste pedofilmålet, på bilden ser ut som om Bush är "helt införstådd" med situationen, till och med ovanligt fokuserad) Jag vill ändå publicera bilden här, så vi har något vackert att titta på i avvaktan på att senatorer och kongressmän därborta i staterna kan slita sig från sitt bildmaterial och ställa äkta bilder till vårt förfogande. Hans Isaksson 2004-05-14 PS: Det verkar nu som om USA:s utrikesminister Rumsfeld verkligen tänker ta krafttag i frågan om tortyrverksamheten i Irak. Enligt nyhetsmeddelanden planeras således förbud mot mobiltelefoner med inbyggd digitalkamera inom USA:s ockupationsarmé. DS 2004-06-03 Iraks styrande råd förnyas Iraks styrande råd verkar inte ha särskilt mycket för eventuella invändningar mot koalitionens hantering av irakier. Den tidigare ministern för de mänskliga rättigheterna Abdel Basit Turki avgick visserligen, men han har redan ersatts med en ännu lojalare; en svensk medborgare, Baktiar Amin. I de intervjuer som publicerats med denne före detta förkämpe för de mänskliga rättigheterna - efter att han tillträtt som minister - hävdar han att bilderna på övergrepp i Iraks fängelser har fått för stora politiska proportioner. Han försöker balansera bilden genom att hänvisa till Saddam Hussein. Han påstår också att de som kritiserar förnedringen och tortyren i de fängelser han nu genom sin ministerpost tar del i ansvaret för inte drivs av en känsla för de mänskliga rättigheterna. Han menar i stället att kritiken beror på det finns en stor grupp människor och länder som var emot kriget och att det är valår i USA. Baktiar Amin sa sig dock avse att besöka Abu Gharib fängelset mycket snart, och han sa att han hade bett någon – vem framgick inte - att irakiska advokater eller andra juridiskt kunniga skulle kunna få tillträde till fängelserna. Han hoppas, sade han, att detta skall kunna förekomma varje vecka. Han visade också intresse för att be om tillåtelse att undersöka de medicinska villkoren för fångarna. Däremot uttryckte den nyblivne ministern inte några förhoppningar om Irakiernas mänskliga rättigheter. Vilket verkar rimligt med tanke på de erfarenheter hans föregångare gjorde. Abdel Basit Turki lämnade enligt vad hälsoministern Khedir Abbas uppger in sin avskedsansökan ”därför att han kände att han inte kunde fortsätta sitt uppdrag i ljuset av den senaste upptrappningen, i vilken han ser en tydlig överträdelse av de mänskliga rättigheterna i Irak”. Fred Torssander 2004 05 13 CIA utnyttjar entreprenörer Avslöjandet av förnedringen och tortyren i Abu Gharib fängelset - som för övrigt formellt sett inte är USA:s utan lyder under Iraks provisoriska råd – har lett till att åtskilliga andra brott mot krigets lagar och mot mänskligheten kommit i dagen. Till exempel att kanske mer än 28, men säkert minst två irakiska fångar har mördats av myndigheternas anställda. I det ena fallet var det en amerikansk soldat som slog ihjäl en irakier med en sten. Soldaten degraderades, men har inte drabbats av några ytterligare efterräkningar. Det andra fallet rör sig om en irakier som förhördes till döds av CIA och/eller en ”private contractor”. I det fallet finns inga ytterligare uppgifter om någon typ av sanktioner eller bestraffning. CIA har enligt vad som framkommit i kongressförhör alldeles för få agenter i förhållande till de behov som ”kriget mot terrorismen” skapat. Neddragningarna i USA:s skattefinansierade verksamheter har även drabbat dem. Lösningen har blivit att privatisera. När CIA utnyttjar entreprenörer har detta dessutom den fördelen för USA att verksamheten faller utanför både militär och civil amerikansk lag. Och som bekant kan USAmerikanska medborgare inte ställas inför någon internationell domstol. Fred Torssander 2004 05 13 Övergreppen i Irak - och i Afghanistan Det som nu uppenbaras i Irak, har skett - och sker - mer i skymundan i Afghanistan. Vi får inte blunda, inte tiga. Talibanernas brott rättfärdigar inte straffrihet för "befriarnas" våldtäkter. Saddams tortyr håller inte som ursäkt för övergreppen. Nu lovar USA att minska antalet fångar i Abu Ghraib-fängelset. Ett försök att blidka irakierna. Innan det går överstyr alldeles. Någon påpekar att det vore bättre att stänga fängelset Abu Ghraib. Här är ett bättre förslag: Lämna Irak- lämna Afghanistan! Anders Davidson 2004-05-07 Hårda tider för hycklare USA:s lokala chefsbödel, Paul Bremer, tillkännagav förra veckan att man nu på allvar skulle börja rekrytera f.d. officerare ur Iraks tidigare armé i ett försök att stå emot motståndskampen. Nu meddelar man att man har överlämnat kommandot över Fallujas ”skyddsarmé” till fd Saddamgeneralen Salah i ett försök att ”irakisera” kriget. Först gällde kriget hotet från Iraks massförstörelsevapen – som inte fanns. Men det officiella Sverige höll med så länge det var möjligt. Man låtsades allvarligt bekymrat över hotet från Irak. Helst vill man kanske massakrera Irak legitimt, men i nödfall så... Sedan gällde det Iraks förbindelser med världsterrorismen. De existerade visst inte de heller, utom i huvudet på Bush och hans folk. Men vår regering lovade dyrt och heligt att bistå USA i kampen och behandlar fortfarande på USA:s order irakiska motståndsmän som terrorister utan normala mänskliga rättigheter. Sedan alla andra förevändningar visat sig vara svepskäl, och angreppskriget planerat tre år i förväg låtsas vår överhet som om ockupanterna nu bygger demokrati i Irak. Man berömmer USA för att man i alla fall lyckats avlägsna ”den grymma och diktatoriska Saddamregimen” . Nu återinstalleras samarbetsvilliga representanter för den gamla regimen i militära maktpositioner i Irak och någon demokrati är knappast aktuell, varken före eller efter halvårsskiftet. Och var gäller tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter har man redan med en hästlängd överträffat det man tillskrev Saddamregimen. Hur skall man nu på officiellt håll motivera stödet till USA? För att vår regering på ett eller annat sätt kommer att stödja dem måste vi tyvärr, visa av erfarenheten, utgå ifrån. Blod är tjockare än vatten. Olja också. Man kan ju inte bara erkänna vad vi andra vetat hela tiden – att angreppet mot Irak var, och fortfarande är, ett erövringskrig, styrt av olje- och militärstrategiska strategiska motiv och inget annat? Varför skall det vara så himla svårt att säga högt? Hans Isaksson 2004-04-30 Gud, Bush och Persson Men hösten kom…då åt en tistel fjäriln famnen bjöd. (ur: "Rosen och fjäriln" med Tjotta Olsson, sista strofen) USA:s president är känd för att vid valet av samtalspartners huvudsakligen hålla sig till sin gud. Det var t ex Gud personligen som rådde honom att ockupera Irak, sedan pappan sagt nej. I dagarna har presidenten dock gjort ett undantag och talat med Göran Persson i uppåt en timma. Förmodligen skedde detta på Guds rekommendation, sedan Denne på sistone insett att det övergår till och med Hans förmåga att råda sin främste jordiska interlokutör, där han nu sitter med byxorna nere och skägget i brevlådan och tuggar ökensand. ”Att tala med Vita Huset har alltid en prislapp” har någon vanligt förekommande kommentator sagt, apropå Perssons resa i Västerled. Möjligen har Persson funnit det lämpligt att lägga in offert på en audiens eftersom det börjar bli extrapris på dessa samtal. Presidenten behöver så många europeiska samtalspartners han kan få, om nu hans gud lämnat honom i sticket, Aznar skickats på porten, Berlusconi snart kanske sitter inom lås och bom och Blair nätt och jämnt har näsan ovan vattnet. Att enbart konversera med Honduras, Marshallöarna, Honduras, Israel och Kazachstan kan bli lite enformigt i längden. Priset betalar ju Persson delvis här hemma – till och med DN, som redan satsar på President Kerry, tycker att han är modig. Att hälsa på Hitler i hans bunker våren 1945, som är den närmast till hands liggande jämförelsen, må dock ha varit snäppet modigare, det skall erkännas. Vad Persson har att erbjuda USA som han inte redan bjudit ut på telefon är oklart. Kanske får vi reda på det så småningom, sannolikt efter 1:a maj och valet. Då det gäller honom är ju allt till salu till rätt pris. I gengäld kanske vi får förnyat löfte om att agera hallick för USA:s nya baltiska bulvanregimer inom EU. Gud vet! Hans Isaksson 2004-04-30 SSU:s kreativa förnyelse av folkrätten USA struntar i folkrätten! Det dundrar nu SSU:s ordförande Ardalan Shekarabi. Det har varit tyst från det socialdemokratiska ungdomsförbundet under USA:s tre senaste anfalls- och ockupationskrig, mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Men nu uttalar sig ordföranden på hemsidan, och kritiserar USA för att underminera folkrätten genom att acceptera israeliska bosättningar på ockuperad mark. Men den som läser igenom Ardalan Shekarabis övriga uttalanden får snabbt klart för sig att det inte handlar om någon kursändring i SSU. Förbundet har inte vaknat upp, bättre sent än aldrig. Allt fler i Sverige inser hur brutal den israeliska ockupationspolitiken är, och SSU måste helt enkelt ta avstånd från den, precis som när socialdemokraterna i elfte timmen gick ut på gatorna för att synas i demonstrationer mot USA:s kommande krig mot Irak. Men de desperata ungsossarna lyckas med att slå knut på sig själva. För i själva verket är det SSU som struntar i folkrätten. För bara en månad före uttalandet mot att USA stöder Israels ockupationspolitik, ger SSU sitt fulla stöd till den amerikanska ockupationen av Irak. Så här skriver Ardalan Shekarabi i sitt nyhetsbrev den 21 mars: ”Det är av största vikt att USA nu tar ansvar för situationen i Irak fullt ut. Invasionen var fel på många sätt, inte minst har det visat sig i efterhand.” Och hur ska det amerikanska ansvarstagandet då se ut? Jo, ”USA måste nu stanna kvar och fasa ut vissa trupper och föra över delar av makten till FN innan den nya konstitutionen är på plats”. I samma brev står det att 600 amerikanska soldater mist livet, men inte ett ord om hur många irakier som dött. Och det är ”USA:s hopp” som nu står ”till den konstitution som man ska folkomrösta om i Irak”. Inte ett ord om vad Iraks folk själva tror, tycker eller hoppas. Perspektivet är helt ockupanternas, inte de ockuperades. Det är ingen hemlighet att USA så länge som Israel existerat backat upp staten, politiskt och ekonomiskt. Dock har man inte gått med på att de områden som ockuperades 1967 ska ses som israeliska. Det gör president George Bush nu, och det är som SSU påpekar mot folkrätten. Men vad är inte då USA:s krig mot och ockupation av Irak? Är det inte ”en världsordning där stater ensidigt tar sig rätten att ingripa militärt på andra staters territorium”? Det är nämligen just en sådan världsordning som SSU i sitt handlingsprogram skriver att de motsätter sig. Det är kanske ingen slump att SSU lägger upp alla sina vackra principer på en hemsida. För i verkligheten är de inte ens värda pappret de kan tryckas på. Anders Eeg-Olofsson, Kalmar Allting är relativt eller Vi måste vara tacksamma för G W Bush Det lär ju tillhöra rättigheterna i ett demokratiskt samhälle att fritt sprida information. Det gäller även om informationen är lögnaktig, ty vad som är sant och falskt i denna värld kan stundom vara svårt att på förhand lista ut. Liksom om distributören på förhand varit medveten om sanningsenligheten/lögnaktigheten i det spridda. Till skillnad från vad vissa stora (och mindre) nyhetsbyråer och media tycks föreställa sig föreligger dock inget tvång att sprida lögnaktig information. Och väl är det. Konsekvenserna kan nämligen bli tragiska. Desinformationen kan nämligen komma i händerna på personer som saknar all förmåga, och/eller vilja, till kritisk granskning av budskapet: Häromkvällen sände Dokument Utifrån i Public Service-TV:n, trots förhandskunskap om dess starkt propagandistiska karaktär, en sk dokumentärfilm från brittiska BBC om läget i ett av de länder som Storbritanniens nära allierade USA öronmärkt för senare avverkning, Demokratiska Republiken Korea. Dagen därpå skriver Smålandspostens redaktör, Claes-Göran Hegnell, enligt utsago efter en sömnlös natt, i sin ledare: ”Det finns ingen plats för sådana länder i ett fungerande världssamfund. Det blev – tyvärr – inget av USA:s aktion mot Nordkorea förra gången, och nu har USA fullt upp i andra världsdelar. Men det brådskar, innan Nordkorea har alla delar klara till sina massförstörelsevapen och börjar hota omvärlden.” Jag trodde aldrig jag skulle behöva säga det, men ibland måste man vara tacksam för att supermakten USA leds av en så –jämförelsevis – ansvarskännande, begåvad, återhållsam, fredsälskande och progressivt sinnad man som G W Bush, och inte av Smålandspostens redaktör. Hans Isaksson 2004-04-17 Stöd den irakiska motståndskampen! Varje dag dör och lemlestas människor på grund av den USA-ledda ockupationen av Irak. Våra massmedier rapporterar enbart om ockupationsmaktens förluster, antalet irakier som mördas dagligen är det ingen som räknar. Jo, deras anhöriga, vänner och släkt håller nog räkningen. Häromdagen flygbombade USA en Moské i staden Falluja och mördade enligt uppgift 40 irakier. Ett brutalt brott. En kränkning av internationell rätt och med paralleller endast till de mörkaste stunderna av vår historia. Vår fega regering säger inte ett ord, lyfter inte ett finger för att kritisera USA. Sätt er in i irakiernas situation. Tänk om USA hade bombat Lunds domkyrka eller Möllevångstorget, vad hade vi gjort? Hade vi stannat hemma och trott på USA:s lögner om att flygbombningar sker i demokratins namn, för vår egen skull? Eller hade vi, likt de irakiska patrioterna, försvarat vår stad och vårt land mot ockupanterna? Den irakiska motståndskampen är legitim och förtjänar vårt stöd. Men regeringen och stödpartierna håller tyst, samtidigt som Lars lejonborg och bombhögern väl gottar sig framför TV:n när de ser Bagdad brinna. Det är till och med så illa ställt med våra politiker att vissa, de som kallar sig vänster, gör sitt bästa för att stödja den amerikanska ockupationsmakten. Jo, det är sant - Vänsterpartiet har ett långt utvecklat samarbete med det irakiska quislingpartiet IKP, som i många år varit USA:s lakej och sitter med i det av USA tillsatta "Styrande rådet". "Styrande Rådet" skall ge legitimitet åt USAs ockupation. Vänsterpartiet har alltså förvandlat sig till ockupationsvänster. Vad säger medlemmarna? I sin strävan efter att behålla världsdominans och säkra kontrollen över arabvärldens oljetillgångar skyr USA-imperialismen inga medel. Irak idag - vem blir det imorgon? Opinionsundersökningar visar att USA ses som det största hotet mot freden av EU:s befolkning. En välgrundad åsikt. Tänk på Vietnam, Chile, Jugoslavien, Afghanistan... listan över USA:s förbrytelser är lång och kommer att bli ännu längre om inte vi, vanliga människor säger stopp! Stöd den irakiska motståndskampen! Inget svenskt stöd åt kriget! Nils Littorin 2004-04-10 Vem bryr sig om sanningen? Den trettonde mars rapporterade den iranska nyhetsbyrån Mehr att ”USA-styrkor har lossat en stor sändning massförstörelsevapen i hamnar i södra Irak. En tillförlitlig källa från Iraks Styrande Råd, som talade mot löfte om anonymitet, berättade för Mehrs nyhetsbyrå att USA-styrkorna med hjälp av brittiska styrkor, stationerade i södra Irak, har vidtagit omfattande åtgärder för att dölja dessa verksamheter. Enligt Mehrs källa rör det sig om "äldre materiel av precis samma slag som USA lämnat till Saddam Hussein under 80-talet. När de ’anträffas’ kan de bli det bevis som George W behöver för att omväljas”. En tillförlitlig källa från Iraks Styrande Råd låter som en contradictio in adjecto. En anonym källa därifrån låter ännu mindre trovärdigt. Att USA åtminstone övervägt att plantera bevis, som i dess ögon i efterhand skulle rättfärdiggöra överfallet på Iraks folk låter däremot mer än troligt. Om man inte gjort det beror det knappast på Bushadministrationens moraliska standard, utan på risken för att bli upptäckt. Och på att man ju redan vunnit sina troende anhängare i stora delar av världen för linjen att kriget och ockupationen var en Gudi behaglig gärning oavsett Irak utgjort något hot mot omvärlden eller inte. För dem som stött USA:s krig, eftersom de ärligt trott på försäkringarna om att Irak förfogade över för omvärlden farliga vapen, har Bushregimen vid det här laget tappat så mycket i trovärdighet att de flesta inte kommer att tro på några sena vapenfynd i Irak hur äkta de än skulle råka vara. Vi andra, som hela tiden ansett att kriget var ett övergrepp oavsett Irak förfogade över några sådana vapen eller ej, bryr ju oss egentligen inte heller. Kan detta vara skälet till att ingen journalist i Västvärldens större media ännu tycks ha undersökt eller kommenterat Mehr rapport? Hans Isaksson 2004-03-20 OSOCIALISM? Det är inte bara ett oriktigt ord utan också ganska klumpigt och på många sätt omöjligt som uttryck, speciellt om man själv säger sig företräda detsamma. Samtliga borgerliga partier väljer att använda sig av det. Centern, av alla, säger sig till exempel direkt vara ett osocialistiskt alternativ, vilket man bland annat i valet gick ut starkt med tillsammans med de andra borgerliga partierna. Vad det nu är om man säger sig företräda ett demokratiskt parti, inte minst då man säger sig stå i mittfåran! Den som är någorlunda politiskt skolad och medveten, även för den som inte själv är ”renodlat” socialistisk, och inte minst företräder en demokratisk rörelse borde veta och förstå omöjligheten i ett sådant uttryck, om man det vill säga inte är direkt odemokratiskt. Ingen demokrati utan någon form av sociala reformer. Här står och faller en stor del av det demokratiska innehållet i att för sina medborgare kunna skapa ett rättvist och ändamålsenligt samhälle, i alla fall borde det vara så. Så är då inte fallet med en borgerlig och som de arrogant valt att kalla den osocialistisk politik. Men ett osocialistiskt alternativ är aldrig ett alternativ för en demokrati! Man ska inte blunda för de brott som begåtts i socialismens namn men det går heller inte att blunda för socialismen i betydelsen av demokratin och hela den moderna politiska utvecklingen, inte ens om man är borgerlig eller nyliberal och felaktigt menar sig själva vara utan skuld. Det kan bara ses som ren politisk dumhet och omedvetenhet eller i värsta fall självmedveten opportunism! För att bara citera August Strindberg i förordet till sin novellsamling Utopier i verkligheten: ”När man säger sig vilja bekämpa socialismen, så utsäger man en lika stor dumhet som om man skulle vilja säga sig bekämpa politiken. Det är nonsens helt enkelt.” Tommy Gunnarsson 2004-03-09 Coke eller Pepsi? ”Vem som helst hellre än Bush” – så lyder parollen inför höstens USA-val, gemensam för liberaler i hela världen, från Michael Moore till DN:s ledarsida (inga jämförelser i övrigt). Det är en utmärkt paroll, och lätt att hålla med om, om man bara stadigt kör ner huvudet i sanden och låter liberalerna behålla sitt monopol på formuleringen av världspolitikens dagsfrågor. Det är intressant, och signifikativt för hur snabbt inte bara kapitalströmmar utan också idéer och åsikter numera strömmar över gränserna och in i folks huvuden, hur det svenska etablissemangets syn på USA:s aktuella statsledning förändrats i negativ riktning på senare tid. Att man de senaste 50 åren, så länge de varit framgångsrika, i allt väsentligt hittills stött varje internationellt rövartåg USA oberoende av regim funnit för gott att företa sig, har man glömt och förlåtit sig själv för. Vårt etablissemang satsar nu så hårt som våra USA-relationer överhuvudtaget medger på senator John Kerry. Ty han står för samma ideal som de själva, dvs ökad, inte minskad amerikansk intervention i omvärldens affärer. Ökade, inte minskade resurser till USA:s krigsmakt. Principiellt stöd, i kombination med detaljkritik, vid varje övergrepp som bushregimen på dryga tre år hunnit företa sig i t ex Afghanistan, Irak och för de interventioner man har på gång på Balkan, i Centralasien, i Iran, i Karibien och Venezuela. Fortsatt stöd åt ockupationen av Irak i all evighet, och åt den etniska rensning som bedrivs av Israel – för att bara ta några spridda aktuella exempel. Möjligen kommer Kerry, om man skall ta honom på orden, att i större utsträckning låta sina allierade vara med och dela på ansvar, inkomster och kostnader. Möjligen kommer han, likt demokratiska presidenter före honom, att använda ett större inslag av de liberala och humanitära fraser, som våra styrande älskar, för att motivera en fortsatt global politik av våld och exploatering. Den självsvåldige och arrogante Bush J:r har blivit en lika stor belastning för våra makthavande USA-lakejer i Europa som någonsin Knutbypastorn för Pingstkyrkan eller Carl XVI Gustaf för rojalisterna. Det som är dåligt för de makthavande är bra för oss andra. Alltså: ”Ingen (av de aktuella amerikanska presidentkandidaterna) hellre än Bush”. Hans Isaksson 2004-03-08 Bondånger Åh förlåt! Gjorde vi fel? Men du sa ju att vi skulle bestämma – oss och bestämma hur vi skulle ha det Den trygga hamnen, den varma famnen eller utanförskapet Farbror Göran och tant Annas fredsprojekt eller samboskap med Sovjet (FÖRLÅT! Ryssland) Och vi bestämde oss. Vi småsinta, inskränkta, inrökta, glesboende, hembrända, självgoda. Vi sa nej. Så: FÖRLÅT, Göran För att vi gjorde fel För att vi missbrukade ditt förtroende! Förlåt. Anders Eeg-Olofsson (efter syndafallet) Keve Hjelm var en teaterman med ovanligt intellektuellt och konstnärligt djup. I samband med hans bortgång nyligen sändes ett radioprogram runt hans arbete med Strindbergs Fadren. Där sades så mycket av värde om konstens förhållande till livet att jag slutade med städningen hemma och satte mig ner vid köksbordet och tog fram papper och penna och lyssnade intensivt. Sådana mediala tilldragelser är lätt räknade nuförtiden. Det slog mig hur arbetet med att förändra världen är gemensamt för en konstnär av Keve Hjelms typ och en revolutionär som vill göra ett gediget arbete. Han konstaterar att det som ej kostat personlig möda inte tillhör oss. Att vunnen erfarenhet är det som vi plockat upp och levandegjort ur tidigare omedvetna nivåer. Där finns källorna till medvetenheten och handlingen. Men där källorna har sinat blir det ”torrt” och livlöst. Det känner publiken och då uppstår brist på närvaro. Renodlad medvetenhet blir lätt våldtäkt. Närvaro/autenticitet kräver förmåga att leva sig in i andras lidande, att gå till botten i sitt engagemang. Bara där kan den levande poesin och kraften finnas. Den verkliga förändringspotentialen. Bara där kan vi beröra en annan människa och bli trovärdiga. Man måste slita av sig sin privata mask för att inbjuda andra att göra detsamma. Man måste försöka behålla ”sin andliga specifika vikt” och stå kvar på golvet. Karin Hedbrant 2004-03-01 Motstånd lönar sig För andra gången på ett halvår har ett av världens mest skuldsatta länder - Argentina - stått på sig emot Internationella valutafonden (IMF) och tvingar den att pruta på sina avbetalningskrav. Under tidigare regeringar har Argentina varit ett av de länder som mest nitiskt sökt följa IMFs rekommendationer i form av nyliberalism, privatisering och drakoniska nedskärningar av statsutgifterna. Med sedvanligt förödande resultat: 1998-2002 genomlevde Argetina en av de värsta depressionerna i Latinamerikas historia. President Nestor Kirchner, som tillträdde i maj i fjol, lovade dock att inte "vända åter till en politik att betala skulder till priset av argentinarnes svält och maginalisering, vilket bara skulle alstra än mer fattigdom och social motsättningar". Dessa framgångar visar att även ett relativt litet och svagt land (38 miljoner ivånare, raserad ekonomi) ensamt kan ta strid mot en av globaliseringens spjutspetsorganisationer och vinna delsegrar. Att kampen inte är globalt organiserad är således inget skäl att kasta in handduken, vilket viss s k antinationalistisk vänsters propaganda kan förleda en att tro. Men visst är de internationella styrkeförhållandena viktiga. Intressant är att det var USA av alla länder som inom IMF verkade för en kompromiss med Argentina, medan Japan och många europeiska länder ville vara sedvanligt hårda. Man kan misstänka att USA hade nog andra problem att tampas med för att inte just nu vilja ha en konfrontation med en argentinsk president med (i detta fall) stort folkligt stöd. Problem i andra delar av Latinamerika - men naturligvis framför allt i Afghanistan och Mellanöstern. De irakiska, palestinska och afghanska motståndskämparnas offer bereder - oavsett vilken ideologi som vägleder dem - vägen för ett uppsving i den antiimperialistiska och sociala kampen världen över. Det är sann globalism det. Ola Inghe 25.2.04 Amerikanska nyheter i SVD Enligt en artikel i SVD den 11/2 säger den amerikanske generalen Mark Kimmit, militärtalesman i Irak, i en intervju att: ”Det finns helt klart en plan bland utländska krafter på att ta sig in i det här landet (Irak) och sätta igång ett inbördeskrig, sprida etniskt våld och försöka blotta sprickor i samhället.” Jag har svårt att förstå hur detta kan ha kommit att betraktas som en nyhet. Inte kan väl nyheten vara den att en amerikansk general tror att propagandan inför kriget var så pass framgångsrik att folk i allmänhet inte insåg redan innan invasionen att den USA-ledda koalitionen måste ha haft planer på att ta sig in i det där landet, tänkt sätta igång ett inbördeskrig, sprida etniskt våld och med alla tänkbara medel och metoder försöka blotta och vidga sprickorna i det irakiska samhället? Nog måste väl de amerikanska administrationernas tilltro till lögnens makt rimligtvis ha förbrukat allt sitt eventuella nyhetsvärde - även i fallet Irak - för ganska länge sedan. Möjligen skulle det kunna uppfattas som en smula anmärkningsvärt att en journalist som enligt bild-bylinen ”Bevakar Irak” fortfarande anser att USA:s lögnaktighet har nyhetsvärde. Men det kan väl knappast ha varit orsaken till att artikeln publicerades?! 2004-02-11 Fred Torssander Tvi för Zvi! - Detta är inte ett konstverk. Det är en politisk provokation. Det förklarar den israeliska statens officiella representant i Sverige, Zvi Mazel. Efter det vandaliserar han själv en konstinstallation på Historiska Museet i Stockholm, genom att kasta en strålkastare i vattnet. Utan tvekan blev Zvi Mazel provocerad av Dror Feilers och Gunilla Sköld-Feliers installation ”Snövit och sanningens vansinne”. I en bassäng av blod (färgat vatten) flyter en liten båt, på seglet finns ett fotografi av en palestinsk kvinna, Hanadi Jaradat. På väggen kan man läsa mer om henne. Torra konstaterande som att ”Hon tog sig i hemlighet in i Israel, rusade in i en restaurang i Haifa, sköt ner en säkerhetsvakt, sprängde sig själv och mördade 19 oskyldiga civila” blandas med poetiska rader ur sagan om snövit. Besökaren kan också lyssna på Bachs musikstycke ”Mein Herz schwimmt in Blut”. Men Mazel är en handlingens man. Och han vill uppenbarligen inte läsa, eller lyssna. För han har redan bestämt att detta, det är inte konst, inte ens urspårad konst. Ambassadören ångrar ingenting, och får stöd av Israels regering. ”När en viss linje har överträtts” tycker Zvi Mazel att den svenska regeringen borde kunna gripa in och ta bort ett konstverk, oavsett vad konstnären eller museiledningen säger. - Det finns ingen ockupation, skrek ambassadören. Och det är denna linje det handlar om. Ambassadör kritiserar inte det absurda och för en del säkerligen osmakliga i att göra ett konstverk där en leende självmordbombaren seglar omkring i plastbåt på ett rött hav. För det är ju inte konst, har han konstaterat. Eller att ”konstnären” här tar ställning för självmordbombare (vilket tydligen motsägs av texten som hör till). Eller för att det skulle finnas antisemitiska undertoner, vilket är svårare att förfäkta med en konstnär med judisk bakgrund. Nej, det handlar om politik, och provokation. För staten Israel får inte kritiseras för sin ockupation (eller återockupation) av Palestina. Den moraliska linje som Mazel anklagar den svenska regeringen för att ha gått över motsvaras av en fysisk gräns som är högst påtaglig för de palestinier som i timmar väntar och förnedras vid israeliska gränsposteringar, eller den mur som Mazel benämner som ”a very complex fence”. Slaktaren Sharon låter nu via vandalen Mazel hälsa att Israel hotar dra sig ur konferensen om folkmord i Stockholm. Utställningen är den del av kringaktiviteterna. Ambassadör Krister Kumlin som är ansvarig för konferensen förklarar i Dagens Nyheter att det ursprungliga temat ”folkmord, konflikter och terror” ändrades sedan Israel fruktat att Mellanösternkonflikten (läs: ockupationen) skulle komma i centrum. Så Kumlin skyndade sig med att förklara att avsikten var ”att diskutera hur man ska förebygga [folkmord], och inte alls tala om aktuella problem”. När Mazel sedan kallas till Utrikesdepartementet är det inte för att han ska motta en protest, be om ursäkt, eller ännu mindre för att han ska bli utvisad efter sina brottsliga handlingar. Nej, det är för att Sverige ska beveka Israel att delta i konferensen, och behålla sina goda relationer. Vad blir månne nästa steg i den försynta israeliska diplomatin? Automatgevärsbeskjutning av demonstranter som tillhör etniska minoriteter, som då de irakiska ambassadörerna sköt mot kurder 1991? Israels sändebud är ingen elefant i en porslinsbutik. Han är värre än en bulldozer på Gazaremsan. Fast i Stockholm. Tvi för Zvi! Anders Eeg-Olofsson 2004-01-19 Fri arbetskraftsimport, men framför allt inga sociala försäkringar DN:s ledarskribent förespeglar idag läsarna att en metod att knäcka den höga arbetslösheten Europa skulle vara ”att liberalisera arbetsmarknaderna och sänka skattekostnaden för att anställa”. Skribentens förklaring till massarbetslöshetens återkomst blir därför också (något förenklat kan tyckas) att ”Miljontals människor som velat försörja sig genom arbete har i stället erbjudits bidrag utan motprestation.” Att detta är medveten ideologi i Marx mening - spridande av falskt medvetande, framgår redan några meningar längre fram i texten, där USA tas fram som ett positivt exempel både när det gäller invandring och sysselsättning. Naturligtvis begränsar ledarskribenten jämförelsen till början av 1990-talet. 1993 var det år då USA för första gången kunde visa upp lägre officiell arbetslöshet än Sverige. En statistisk skillnad länderna emellan som sedan dess jämnats ut. År 2003 var arbetslöshetstalen i Sverige och USA ungefär lika – trots olikheterna mellan Bushadministrationens och den svenska socialdemokratins arbetsmarknads- och socialpolitik. Däremot måste det medges att det i Sverige har utvecklat en enastående stor skillnad i sysselsättning mellan infödda och invandrade medborgare. I detta avseende har Sverige gått från att vara ett föredöme till jumboplatsen på mindre än 15 år. För övrigt under samma år som sysselsättningen i Sverige minskats totalt sett. Det syns därmed tydligt att svenska arbetsgivare vrakar till och med ”2:a generationens invandrare” när de får möjlighet till detta. Att arbetsgivarna i Sverige trots dessa preferenser gärna exploaterar ”gästarbetare” utan svenskt medborgarskap avslöjades genom dödsolyckan vid ombyggnaden av SSAB-Luleås ugnar. Visst kan det därmed framstå som en lösning att upphäva medborgarrätten och avreglera arbetsmarknaden i Sverige så att alla tvingas att tigga till sig jobb på samma villkor som SSAB:s gästarbetare. Frågan är bara hur man skulle kunna förmå svenska arbetsgivare att sluta vraka bort invandrare och deras barn i fall infödda svenskar (eller i alla fall så kallade européer - white caucasian - arier) gick att få lika billigt. Sannolikt skulle någon typ av ras-rabatter komma att krävas även på en i övrigt helt avreglerad arbetsmarknad i fall sysselsättningsgapet skall kunna övervinnas. DN-ledaren försöker att splittra mellan proletariatet – egendomslösa människor i allmänhet - och dem inom arbetarklassen som har anställning. Detta genom att blåsa under motsättningen mellan vad de betecknar som insiders och outsiders på arbetsmarknaden. Speciellt tacksamt är det för borgarpropagandan när denna skillnad kan framställas som beroende på rasmotsättningar – det vill säga inom underklassen. Därför beskrivs också ”lagar, regler, skatter och välfärdssystem” i DN som om dessa hade utfärdats i de vitas intresse och dessutom hade en allmänt negativ inverkan på antalet arbetstillfällen, och det var genom dessa regelverk enbart som nytillträdande – särskilt invandrarna och deras svenska barn - stängdes ute från arbetsmarknaden. Nu är det faktiskt inte givet att kapitalisterna utökar antalet anställda därför att kostnaderna för arbetskraften minskar. Det krävs också att de ytterligare produkter – varorna - som dessa nyanställda tillverkar går att avyttra. Vilket i sin tur faktiskt kräver att de anställda får lön för mödan. Och numera att även proletariatet i övrigt får konsumera en del. Högre disponibel inkomst för arbetarklassen och proletariatet ger större köpkraftig efterfrågan som leder till ökad konsumtion (i fall den ökade inkomsten tillfaller låginkomsttagare som konsumerar största delen av sina inkomster). Ökad konsumtion kräver i sin tur ökad produktion vilket – i fall produktionsökningen är tillräcklig – medför ökad sysselsättning. Att uppfatta ekonomin som ett cirkulationsförlopp där kapitalisterna också måste ge för att kunna ta är nog både känslomässigt motbjudande och intellektuellt sett överkurs för krämarsjälarna på DN:s ledarredaktion. I stället väljer ledarskribenten att diskriminera människor efter klass – och försöker att lansera detta som antirasism - när han framför att: ”Skillnaden mot USA är slående. I New York eller Los Angels kan en nyanländ alltid börja med att arbeta i en butik eller restaurang - i Stockholm eller Frankfurt är chansen till laglig försörjning liten. Det är huvudförklaringen till att amerikanerna betraktar invandringen som en tillgång, medan européerna ser den som en belastning.” Den avgörande frågan är vilka amerikanska och vilka europeiska människor som DN:s ledarskribent räknar med. Knappast de som har jobb i butik eller i restaurangbranschen. Inte heller vare sig infödda eller tidigare anlända invandrare – eller i Sverige de invandrades barn - som fortfarande går arbetslösa, och som genom arbetskraftsimporten och rasismen berövas varje hopp om anställning i framtiden. Uppsala 13/1 2004 Fred Torssander P-O Edin, en radikal omfördelare Enligt vad Svenska Dagbladet rapporterar har AMS ordföranden och fd. chefsekonomen på LO P-O Edin en radikal politik redo i huvudet. Såvitt jag förstår saken är det som avses de förslag han sedan framför i intervjun. Där står bland annat att ”Alla arbetslösa som får ersättning borde egentligen skriva på ett kontrakt…” och ”Att vara passiv innebär ett brott mot kontraktet och därmed risk för utebliven ersättning” FN-organet ILO hade redan år 2001 synpunkter på att svenska myndigheter erbjöd unga arbetslösa ”an offer you can’t refuse” genom den så kallade ungdomsgarantin. Dessa synpunkter har dock inte påverkat det socialdemokratiska partiets vidare utveckling av workfare-politiken. Den har breddats och fördjupats till att omfatta alla arbetslösa som är eller riskerar att bli långtidsinskrivna på arbetsförmedlingen. Detta genom Aktivitetsgarantin – AGA:n i folkmun. Det kontrakt som P-O Edin nu vill göra än mer allmänt och obligatoriskt skulle innebära att varje arbetslös, från första arbetslösa dagen, för att få ut de pengar han eller hon har rätt till, tvingas erbjuda myndigheterna omfattande möjligheter att dra undan detta ekonomiska skyddsnät. Kontraktet innebär inte att myndigheterna åtar sig något ytterligare. Kostnadsfri allmän och offentlig arbetsförmedling, omskolning, flytthjälp och så vidare ingår redan tidigare i statens åtaganden, bland annat genom ratificeringen av Europakonventionens sociala stadga. Det viktigaste med kontraktstecknande är nog vad myndigheterna inte förbinder sig att göra. De förbinder sig inte att följa Sveriges grundlag, där det står att det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete. Den arbetslöse tvingas att skriva på en nöjdförklaring där han eller hon tar på sig hela ansvaret själv. Vilket verkligen innebär en radikal omfördelning - av ansvaret för arbetslöshetspolitiken. Uppsala 2004-01-05 Fred Torssander Den lägre medelklassens befrielse Under rubriken ”Den svenska medelklassen är fattig” formuleras ett missnöjets manifest på Dagens Nyheters debattsida den 22:a december. Författarna menar att ”Det måste åter bli möjligt att, för större grupper än ett fåtal direktörer, bli rik på arbete.” Författarna vänder till ”hela den arbetande svenska arbetar- och medelklassen.” För att samla detta bredare stöd slås därför också fast att: ”Få saker torde vara så viktiga för rättvisa som att med egen ansträngning, egna beslut och flit kunna påverka sin ekonomiska situation.” Inga invändningar reses dock mot att kapitalet nekar allt fler proletärer denna rätt. Den sämst ställda femtedelen av hushållen avfärdas med att: ”Dessa är i mångt och mycket olika former av specialfall där förvärvsfrekvensen är mycket låg eller där pensionen är mycket liten.” Det ideal som manifestet vill genomdriva påstås vara ”… en ny rättvisenorm och en ny politik som på allvar gynnar arbete.” De som utför arbetet - de arbetande i den svenska arbetarklassen - befinner sig dock inte i de inkomstskikt som skulle få mer genom manifestets USA-inspirerade omfördelningsmodell, och resten av proletariatet, industrins reservarmé, de som Marx betecknade som kapitalismens faux frais – improduktiva omkostnader – skulle få sin inkomst minskad till omkring en tredjedel av dagens ynkliga nivå. Marx konstaterade att kapitalet till största delen lyckas lämpa över omkostnaderna för arbetslösheten – den relativa överbefolkningen - på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror. Den missnöjda lägre medelklassens manifest går ut på deras befrielse - från dessa kapitalismens faux frais enbart … Uppsala 2003-12-23 Fred Torssander Bättre att förekomma än att förekommas. USA:s president har inför en kommande rättegång mot Iraks tillfångatagne president i ett tal i måndags redovisat resultatet av sin egen personundersökning och kommit till följande slutsats: ”Han är en lögnare. Han är en torterare….Han är –han är vad han är: Han är en person som är villig att förstöra sitt land och döda en mängd av sina landsmän. Han är en person som använt massförstörelsevapen mot sina landsmän. Och så är det – han är en person som man inte kan lita på och jag skulle vara mycket försiktig med att tro hans ord på något sätt eller vis”. Trots den haltande grammatiken, som en översättning endast delvis kan göra rättvisa, framgår det i alla fall så mycket att vi enligt Bush inte skall tro på Saddam Hussein.. -om denne någonsin kommer så långt som till en offentlig, juridiskt oantastlig rättegång i internationell regi -om han därvid påstår sig verkligen förfoga över de dolda eller nyligen exporterade massförstörelsevapen som formellt skulle ha rättfärdigat ett internationellt ingripande -om han därvid förnekar att han någonsin beväpnats av, eller åtnjutit det fulla förtroende hos, t ex USA eller Storbritannien -om han därvid förnekar att han av USA uppmuntrats till att anfalla Iran 1980 och att han t om uppfattat sig erhålla ett indirekt godkännande från samma håll inför överfallet på Kuwait 1990 -om han…etc. I samtliga dessa avseende är vi beredda att ta Bush på orden. Vi skulle inte tro på Saddams vittnesmål i dessa fall. För att inte tala om hur skeptiska vi skulle vara om USA eller dess numera svenskutbildade quislingar skulle hålla i rättegången. USA:s president har redan på förhand tillkännagett att mannen bör få dödsstraff. Det Bush nu därtill egentligen säger är att en rättegång i vanlig mening mot Iraks avsatte president är meninglös. Hur det förhåller sig med den saken kan egentligen endast en riktig, av ockupanten och hans quislingregim oberoende, offentlig rättegång på utländsk botten avgöra. Att den som ställs inför rätta faktiskt har begått brott, som han därtill ljuger om, brukar nämligen normalt inte användas som motiv för att inte dra honom inför skranket och genomföra en opartisk rättegång. Vad som emellertid redan nu kan sägas är att en sådan rättegång vore en mycket pinsam historia för alla de makter som genom åren backat upp Saddam Hussein. På grund av detta är det ytterst osannolikt att en sådan rättegång kommer till stånd. Är det detta Bush med sitt anförande, där logiken är lika usel som syntaxen, söker förbereda oss på? Hans Isaksson 2003-12-20 För tidigt att dansa Saddam Hussein, Iraks president, skall nu ha påträffats i en jordhåla utanför Tikrit, enligt uppgift tillsammans med några maskingevär och 750000 dollar. Bild: Rumsfeld och Saddam som kompisar 1983 Under många år stod han i spetsen för en regim som var synnerligen repressiv. Till skillnad från grannländernas, och majoriteten av den egna befolkningen var hans Baathregering sekulär. Den försågs bl a därför under ett decennium med massförstörelsevapen från västmakterna, som betraktade den som ett en pålitlig vakthund för oljekällor och transportleder i Mellanöstern gentemot den övriga befolkningen där, i synnerhet efter den iranska revolutionen. Saddam Hussein har begått brott mot freden och mänskligheten. Så gott som samtliga av dessa brott begicks under de år hans regim var allierad med de makter som nu förväntar sig irakiernas och hela världens tacksamhet för att ha eliminerat honom, och med deras vetskap. Det gaskrig Irak sannolikt fört mot iranier och upproriska kurder skedde med deras godkännande och med deras krigsmateriel. Massakern på shiamuslimer skedde då de USA-allierade ännu befann sig i Irak med sina trupper. Massgravarna uppvisas nu, efter Saddams infångande, som bevis på hans grymhet. Först då Saddamregimen började utveckla ambitioner som riktade sig mot USA:s och Storbritanniens oljeintressen i Kuwait blev han i deras ögon en krigsförbrytare. USA:s president, vars nationella ställning var mycket svag sedan han kommit till makten genom valfusk, kunde i våras utnyttja sitt ”krig mot terrorismen” för att samtidigt stärka sin egen position och säkra olja åt sina affärsvänner och militärbaser i Irak genom att i trots mot FN och internationell rätt ockupera landet. Sedan dess pågår en bred motståndskamp, i våra media ofta kallad ”terrorism”, mot den illegala ockupationen och utplundringen av Irak, där av allt att döma resterna av baathregimen och Saddam Hussein spelat en allt mindre, och för vissa grupper sannolikt återhållande, roll. Iraks folk har dock inte fört kampen för Saddam Hussein, utan mot ockupanterna och deras egenhändigt köpta quislingar. Nästan alla de förevändningar USA och deras lydiga redskap Blairregimen haft för att invadera och ockupera Irak har under de månader som gått visat sig vara falska. De livsfarliga massförstörelsevapnen, Saddamregimens hot mot världsfreden, hans samarbete med al Qaeda, planerna på atombeväpning – har man själva måst medge vara nyttiga fantasifoster. Återstod nu en enda förevändning, som ingen från början egentligen tagit på allvar – att befria Irak från en blodig diktator (som man själv under många år stött och beväpnat) och skänka landet den demokrati som man i det längsta förvägrat alla folk som haft oturen att lyda under USA-vänliga diktaturer, och som man själv nu i ökande utsträckning undergräver på hemmaplan. Nu har man gripit den man, som från en tre alnar djup grop i öknen med hjälp av ett par maskingevär påstås ha dirigerat allt motstånd mot ockupationen, hotat grannländerna med krig och USA:s folk med terrordåd. Inga motiv som tål ljuset för utländsk närvaro eller inblandning i Irak kvarstår därmed. Iraks naturtillgångar behöver inte längre USA:s och Storbritanniens ”beskydd” och kan återlämnas. Inga motiv för mot saddamregimen oppositionella element i Irak att avstå från att delta i motståndet mot den illegala ockupationen kvarstår heller. Eller för oss härhemma att undandra motståndet mot ockupationen det stöd det förtjänar. Saddam Hussein må självfallet rannsakas inför en internationell krigsförbrytartribunal - inte av ockupanterna eller deras quislingar. Men då tillsammans med de västmaktsledare –från Jimmy Carter till George Bush I som under åren 1979-91 beväpnat och uppmuntrat hans regim. Och med dem som under åren därefter genom att först genom sin utsvältningspolitik mörda uppåt en miljon irakier och därefter företa ett anfallskrig mot landet i öppet trots mot folkrätten. Först då även George Bush I-II och Ariel Sharon belagts med handbojor, avlusats och ställts inför rätta finns det verklig anledning att dansa på gatorna i Bagdad och Stockholm. Hans Isaksson 2003-12-15 En liten extrem sekt. Vad gäller frågan om Balkankrigets orsaker och förlopp har Tidskriften Ordfront nyligen varit föremål för räfst och rättarting i etablerade media, dvs i första hand Bonnierpressen. I denna fråga har nämligen snabbt etablerats en ortodoxi, som enligt all erfarenhet är svår att ändra på för den som inte kontrollerar dagspress och eter: 1) Jugoslavien/Serbien är ensamt skuld till krigen som aggressor – trots att det är något konstigt med en aggression där aggressorn aldrig lämnar sitt eget territorium och där resultatet blir att hans stat styckas upp i smådelar av ”fredskrafterna”. 2) Serbien har begått folkmord på bosniaker och albaner – trots att det är något konstigt med ett folkmord, om förövaren, som t ex serberna i Bosnien förlorar förhållandevis fler människoliv än offret eller i Kosovo och Kroatien blir etniskt utrensad under NATO och/eller FN-paraply 3) NATO:s militära intervention var humanitärt motiverad och syftade till att stoppa folkmordet – trots att inte ens NATO-ländernas egen krigsförbrytartribunal i efterhand kunnat döma någon för folkmord. Beskyllningen för folkmord har ändå fyllt sin funktion, ty endast ett sådant kan folkrättsligt rättfärdiga en militär intervention från omvärlden, och då efter sanktion av FN. (Däremot har enstaka personer dömts för krigsförbrytelser, ”brott mot mänskligheten”, vilket till skillnad från folkmord inte enligt FN-konventionen utgör en internationell angelägenhet). Alla avvikare från denna historiesyn kan numera uppenbarligen betecknas som ”revisionister” och ”folkmordsförnekare” och riskerar att i DN jämställas med försvare av Hitlers judeutrotningar. Det kan finnas flera skäl för Bonnierpressen att lansera denna kampanj: För det första kan det rentav hända att den begränsade krets av näringslivsfolk, politruker och sk. kulturfolk som bestämmer kursen på DN-skutan faktiskt fallit offer för sin egen desinfomationskampanj och numera verkligen tror på att sanningen om Balkankriget är så svartvit som NATO-strategin krävt för att vara rättfärdigad. För det andra t ex Folkpartiets strävan att åter bli en politisk kraft, som kan ta röster från andra sidan blockgränsen genom att emulera danska Venstres extremt högerbetonade, NATO-vänliga och xenofoba linje. Först manifesterades detta nytänkade i partiledarens utspel i invandrarfrågor inför förra valet. Sedermera uppföljt genom nedtoningen av sociala och det förnyade intresset för folkdisciplinära frågor. Men i en osignerad ledare 24.11. avslöjar man faktiskt själv det viktigaste skälet: ”..egentligen handlar debatten inte alls om Bosnien. Inte ens…om någon annan del av Balkan. Det handlar om en liten grupp människors nostalgi efter Vietnamkrigets dagar. Den där i minnet så enkla tiden när USA stod för det onda i världen, när USA-imperialismen var rastret genom vilket allting i världen kunde betraktas och begripas…Det är principiellt omöjligt för dem att beskriva en amerikansk handling som de skulle ställa sig positiva till. Därför har Ordfront Magasin förvandlats till en sekt”. Beakta följande historiska faktum: Den svenska Bonnierpressen med DN och Expressen i spetsen har sedan det andra världskriget varit en varm förespråkare för USA-imperialismen och för svensk anslutning till dess världssyn och dess institutioner – bl. a svenskt NATO-medlemskap. Blott i ytterligt trängda lägen har man som en eftergift mot en överväldigande svensk opinion tillfälligt backat från denna position, och då endast så mycket som nöden krävt. Nu borde åter, precis som under t ex Vietnamkriget ett ”ytterligt trängt läge” anses ha uppstått. USA står under ledning av en grupp, även för detta land, ovanligt arroganta, folkfientliga och krigsaktivistiska politiker. Enligt en rad opinionsundersökningar runtom i världen det senaste året har detta medfört att USA nu allmänt, till och med i allierade stater, betraktas som det största hotet mot världsfreden och mot mänsklighetens framtid – något som inte ansågs vara fallet ens under Vietnamkrigets dagar. USA:s statsledning har genom löften, lögner, hot och bedrägeri dragit in det egna och andra folk i en rad krig på senare år, och därvid helt åsidosatt alla internationella försök att fredligt lösa konflikter och bevara freden. Man har begått praktiskt taget alla de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten man anklagat sina offer för. I detta läge hade det varit naturligt för den som under många år troget försvarat USA:s sak att ägna en stund åt reflektion och kanske rentav åt självkritiska betraktelser. Att ta några steg tillbaka för att ta bättre ansats, om inte annat. Det är illavarslande att DN:ledningen idag, sannolikt pga bristen på konkurrens och ideologiskt motstånd inom de alltmera monopoliserade media, inte anser detta nödvändigt. I stället satsar man, under tal om ”historierevisionism” m.m. på offensiv och söker marginalisera, eller rentav kriminalisera, en ståndpunkt, som till skillnad från den egna må ha begränsad tillgång till media, men som i själva verket uppenbarligen representerar synen hos den överväldigande majoriteten såväl i Sverige som i världen i stort. Det vore förstås än mera illavarslande om de därvid angripna inte genomskådar avsikterna utan lägger sig platt med tassarna i vädret av fruktan för att marginaliseras i den mediadebatt som styrs av kulturkretsarna kring Bonnierhuset. Man borde i stället se verkligheten för vad den är. Ty det är inte kritikerna av USA-imperialismen som utgör en ”sekt”. Sanningen är snarare att den svenska mediedebatten domineras av en liten extrem, imperialistvänlig och folkfientlig sekt som endast genom sitt stöd av storkapitalet och därigenom fasta grepp om media lyckats etablera sig som ortodoxins värnare i centrala tidsfrågor. Det finns ingen som helst anledning att frukta angreppen från debattörer som Per Svensson, Maria Carlshamre, Maciej Zaremba eller Per Ahlmark. Man måste tvärtom inse sanningen i Shakespeares ord att hundar endast kan väcka respekt genom att gå maktens ärenden. Själva har vederbörande tydligen insett detta. F.ö. kan vi visst ge exempel på bra saker som USA:s myndigheter har gjort. Bl a har man onekligen byggt utmärkta motorvägar. Hans Isaksson 2003-11-28 Tyskspråkliga problem Alltsedan talet om ekonomisk demokrati och medinflytande tystnade har det talats desto mer om behovet av ledarskap och starka ledare. Böcker och föredrag om ledarskapets avgörande roll går som smör i solsken. Vad jag kan förstå ska en ledare vara målinriktad, tydlig, handlingskraftig, karismatisk mm, och dessutom en förebild för alla underställda. Ungefär som George ”I’m the leader of this great nation”-Bush, vars USA utövar ”leadership for global freedom” eller nåt i den vägen. På svenska och engelska erbjuder inte den nya terminologin på området några större problem. Att DN har stora ledare och Gösta Persson utövar stort demokratiskt ledarskap … inga problem. Men hur är det för Perssons tyske kollega Schröder? Eller VD:n för Thyssen eller Daimler eller Siemens eller …? Utövar de ”ledarskap”? Är de ”ledare”? Absolut icke! De är ”leaders” som utövar ”leadership” i det moderna tyska språkbruket. Ledare kan lämpligen på tyska uttryckas med ”Leiter” (m). Det heter ju "der Abteilungsleiter". Det är svårare med ledarskap, ty "Leiter" (f) betyder ju också stege och ”Leiterschaft” blir då ”stegskaft” och det är ju något annat, därtill kommer att varken ordet eller företeelsen mig veterligen finns! Vad har det gamla hederliga ordet för ”leda” nämligen ”führen” tagit vägen? ”Führer” och ”Führerschaft” – de är ju ord som definitivt finns men som numera aldrig används i näringslivsammanhang eller i politiken? Är det ändå inte så att ”leader” och ”leadership” och deras svenska motsvarigheter faktiskt och innehållsligt korrekt motsvaras just av ”Führer” och ”Führerschaft”? Är det månne inte här fråga om samma prydhet som när man väljer det engelska ordet ”sex” då man menar samlag eller könsumgänge? I inget av fallen ändrar språkvalet , tyvärr i ena fallet, tack och lov i det andra, på själva den åsyftade företeelsen. Wolf Elz 2003-11-15 Den historiska innebörden av reformen i Linköping "Nu får östgötarna betala för vården av sina småkrämpor ur egen ficka" står det i pressen efter östgötalandstingets historiska beslut att inte längre behandla 50 vanliga åkommor enligt samma rabatterade taxa som övriga. Detta är nog inte riktigt vad man kallar att slå huvudet på spiken. Östgötarna har liksom vi andra alltid fått betala sin sjukvård "ur egen ficka", om än solidariskt, via landstingsskatt och, mindre solidariskt, via allt högre, men rabatterade, patientavgifter. Skillnaden är snarare att det är de sjuka östgötarna (och snart värmlänningar, västgötar, stockholmare etc.) som nu påläggs ökade bördor. Ännu en viktig solidaritetsprincip har därmed brutits (har någon kunnat hålla räkningen?), och korken är ännu längre ur flaskan. Sett ur den företagsekonomiska synpunkt som nu dominerar även den landstingsdrivna vården finns självfallet ett stort dilemma förknippat med en medicinsk vård i ständig utveckling i kombination med en offentlig sektor i ständig avveckling. Utgifterna för vården ligger på landstinget medan vinsterna för en framgångsrikt bedriven vård hamnar någon helt annanstans - eller inte alltid ens kan mätas i pengar. Marginalkostnaderna för införande av ny, avancerad teknik blir allt större. Man kan numera relativt riskfritt och framgångsrikt hjärtoperera en 80-åring från Kronobergs län så att han mår bättre och lever några år till - men operationen måste pga de höga teknologiska kraven utföras utanför länet, och notan till kronobergslandstinget tär på dess resurser. Marginalnyttan - t ex i form av en friskare och mindre vårdkrävande 80-åring - bokförs inte. Och, inte minst, den offentliga vården är olämplig att bedrivas av företagsekonomer alldenstund här driftsresultatet blir allt sämre ju mera man producerar. Man producerar ju inte varor eller tjänster utan nyttigheter. Så visst finns problem - men faktum kvarstår: genomsnittshälsan hos en visserligen allt äldre befolkning blir allt bättre, och sjukvårdskostnadernas andel av BNP blir allt mindre i Sverige. Visst har kostnaderna för sjukskrivningar ökat sedan 1997 - men har ännu inte överskridit nivån från 1985, ett år med en nivå på BNP och produktivitet avsevärt lägre än nu. Och de ligger fortfarande minst 30 miljarder lägre än t ex de samhälleliga kostnaderna för alkoholmissbruk (120-140 miljarder/år)- som man nu arbetar hårt för att öka genom nedläggning av en folkhälsoinriktad alkoholpolitik i EU-anpassningens namn. Andelen långtidssjukskrivna i Sverige är inte högre än i jämförbara länder, om man tillämpar en jämförbar statistik - vilket av någon anledning sällan sker. Och inte högre inom offentlig sektor än inom privat - om man tar hänsyn till ålder och kön hos de anställda. Varför tror så många just det motsatta? Det pågår sedan länge en hård kampanj för en privatisering, inte bara av vården utan också av försäkringssystemet i Sverige, ty här finns mycket pengar att hämta för kapitalet. Den hysteriska kampanjen mot "sjukskrivningarna" som pågått några år har uppenbarligen inte syftat till att förbättra villkoren i samhälle och arbetsliv och därigenom förebygga sjukdom, utan till att skapa en politisk jordmån för ytterligare nedskärningar av förmånerna för de sjuka. Den konstgjorda distinktionen mellan "livsstilssjukdomar" och legitima sjukdomar, som låg till grund för indragning av vissa läkemedelsrabatter häromåret likaså. Östgötareformen är bara ett led i denna framgångslinje och kommer självfallet i första hand att drabba den majoritet av det arbetande folket som inte har resurser att gardera sig med privata försäkringar. Det väsentliga med östgötareformen är att ytterligare ett principiellt viktigt steg togs mot ett avskaffande av den solidariska offentliga vården och sjukförsäkringssystemet. Dvs. ett system som alltid varit överklassen förhatligt och som medelklassen inte i längden kommer att finna sig i om man för att få en hyfsad vård ovanpå skatten måste bekosta privata försäkringar. Arbetarklassen anses uppenbarligen böra hålla till godo med Alvedon eller behålla sina onda knän. Hans Isaksson 2003-10-31 Gud spår - marknaden rår. "Hur mycket jag än läst och grubblat kan jag bara se två säkra ekonomiska argument när det gäller svenskt ja eller nej till den europeiska valutan. Efter ett nej kommer den svenska kronan att sjunka i värde. Efter ett ja kommer handeln att öka." (Jan Guillou, i Aftonbladet 7/9-03) Diagram modifierat efter ECB Ola Inghe 2003-10-30 Utanförskapets överrumplande delaktighet Litteratur kan vara bra eller dålig på i huvudsak två olika sätt; beroende på a) Vad den säger och b) hur den säger det. Alla samhällsklasser har överallt och i alla tider i praktiken brytt sig mera om a) vad en text påstår, än hur den påstår det. Den som har makten har därtill i alla tider haft förmånen att ostraffat kunna hyckla på denna punkt. Man karakteriserar den egna ideologin som icke-ideologisk, naturlig, opolitisk och okontroversiell, och följaktligen den litteratur som präglas av densamma såsom stående över politiken. Och omvänt hyllar man den litteratur som påstår sig stå över tiden och politiken som den sannaste litteraturen. Att dela ut Nobelpris i litteratur är följaktligen en grannlaga uppgift för den härskande svenska borgarklassen och dess vittra representantskap i Akademien, och en svår balansgång. Ty här gäller officiellt enbart hur något sägs, ett kriterium på god litteratur – det estetiska. Samtidigt är det så uppenbart att det som gör en text och ett författarskap till något betydande för många människor på en gång på något sätt har väldigt mycket att göra med vad författaren faktiskt säger om världen och samhället – och inte bara hur. Uppenbara fascister göre sig t ex sällan besvär, ty intelligentian i hela världen har hjärtat till vänster och vakar över valet. Och det är uppenbart att Akademien tar politiska hänsyn. Statistiken över 100 år ljuger inte. Svenska Akademien företräder en liberal, vit, viril, välbärgad västimperialism. För att inte direkt avslöjas som dess företrädare måste man då och då, men bara undantagsvis, med estetiska motiveringar, tilldela t ex en svart kvinna, en domesticerad muslimätande indier eller en röd men civiliserad italienare priset. Ett viktigt instrument för att lösa dilemmat erbjuder prismotiveringarna – som alltid måste vara strikt estetiska, sakna alla referenser till tid och rum och vara garanterat harmlösa. När man i år valt att ge priset till den mycket blide vite manlige apartheidmotståndaren JM Coetzee sker det med den rekordartat krystade motiveringen att han ”i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet.” Jag föreslår att Akademin utlöser en pristävlan om hur man på en A4 bäst lyckas förklara vad denna fras möjligen kan betyda. Ty när någon säger något helt meningslöst så finns det alltid en mening också med detta. Jag skall lämna mitt bidrag här och nu: ”Att år 2003 litterärt gå emot apartheid är en ungefär lika farlig och dagspolitiskt ingripande radikalism som att kraftfullt motsätta sig gasning av judar eller utrotning av indianer i Nordamerika. Radikalerna får alltså sitt med valet av Coetzee, utan att det kostar oss något. Men det får inte synas i motiveringen – så vi skriver något helt obegripligt utan anknytning till verkligheten. Vår aktuella motivering fyller högt ställda krav på meningslöshet. På så sätt kan vi fortsätta att hävda litteratur liksom vi själva är något som står över politiken”. Eller ännu kortare: ”Vi är en löjlig sammanslutning som delar ut ett löjligt pris och får löjligt mycket uppmärksamhet för detta. Sparka oss därbak!”. Hans Isaksson 2003-10-07 En utrikesministers död Döden är ett olustigt kapitel. Svår att argumentera emot eller påverka fyller den en med vanmakt och stundom med vrede, som i brist på annat utlopp omvandlas till sorg. Dvs då det gäller en närstående, eller en person vars gärningar man värderat högt. Anna Lindh var mig icke närstående, jag kände inte hennes person och jag har inte värderat hennes politiska gärning högt. Hade jag dött hade hon säkert sagt detsamma om mig, om jag kommit till hennes kännedom. Hennes grymma död kan inte ändra på min värdering. I den politiskt motiverade snabbkanonisering som nu, ett par dagar före folkomröstningen, sker, beskrivs Anna Lindh som progressiv, idealistisk, modig. Om det var så vet jag inte. Men det är under hennes tid som utrikesminister Sverige har knutits upp hårdare än någonsin till imperialisternas reaktionära politik. Och den kurs som Sverige med hennes aktiva stöd allt klarare slagit in på är varken progressiv, idealistisk eller modig, utan den exakta motsatsen. Ingen påstår att denna utrikespolitiska högervridning inte skulle ha skett om statsministern valt en annan internationell företrädare. Men Anna Lindh stod till förfogande, och hon blev rikligt belönad. Fram till denna vecka. Den osmakliga gråtarkultur som utvecklats i vårt land och i våra media på senare år blir denna gång extra osmaklig då den så uppenbart står i tjänst hos politiska krafter. Mordet på en ung och frisk människa med familj och barn är illa nog. Att den skenbara familjaritet som media utvecklar kring kända personer, även då de som Anna Lindh faktiskt spjärnat emot, nu utnyttjas för att vinna en annars hopplös kamp mot en folklig opinion är nästintill outhärdligt. Hans Isaksson 2003-09-12 bOOOOMMMMb….. Fredspristagaren Dalai Lama, den andlige vägledaren för den fd tibetanska godsägarklassen jämte spridda delar av den västerländska överklassen, har varit och hälsat på sin kollega i Vita Huset och gett andlig vägledning till exilfolk, industriledare, samt får man förmoda, utverkat friska pengar för sin verksamhet som Västimperialismens bräckjärn mot Kina. Av någon anledning kom talet in på terrorismen. På lång sikt är ”medlidande, dialog, - fredliga medel” att föredra om man vill komma till rätta med terrorn, tyckte laman. Ty en gång var folket i Sovjet fientliga mot USA och Väst – men de ändrade sig ju. På samma sätt kommer säkert araberna att ändra sig, förmodade Hans Helighet. Han uttryckte i sammanhanget ingen uppfattning om att USA och Väst å sin sida skulle behöva ändra sin attityd mot araber eller afghaner, varför man får förutsätta att han är nöjd med densamma. Dalai Lama är ju känd för att vara en saktmodig man och en förespråkare för icke-våld. Man skulle därför ha kunnat befara att meningsskiljaktigheter skulle ha kunnat uppstå med USA:s president, vilken som bekant har en något annorlunda inställning i frågor som rör konfliktlösning. Det hela tycks dock ha utspelats under största samförstånd, ty Dalai Lamas icke-våld är av ett nyanserat slag. Laman är inte den som dömer folk, särskilt inte en del av dem. Han är ju vid det här laget visserligen medveten om att alla de motiv som hans värd uppgett för att ockupera och massakrera Iraks folk var påhittade, och att Presidenten nu själv medgett att bevis saknats för Iraks inblandning i terrorism. Han vill ändå, (numera) till skillnad från en majoritet av det mera otåliga amerikanska folket, överlåta åt ”historien att döma” i frågan huruvida den senaste attacken mot Irak var berättigad. Det är en generös, och framför allt lönsam, inställning Historien kan dock inte anförtros uppgiften att döma ifråga om motiv och karaktär hos USA:s motståndare, ty Bin Laden är enligt Hans Helighet ”en slaktare som blivit avtrubbad genom att döda djur, och vars hela själ domineras av negativa känslor”. ”Terrorismen är det värsta slaget av våld, så vi måste vidta motåtgärder” sade han. Och när världens störste våldsverkare och världens mest fredsälskande man sålunda uppnått fullständigt samförstånd – vem är vi då att ifrågasätta deras åsikter eller motiv? Hans Isaksson 2003-09-21 Vem företräder Vanja? ”Världen har förändrats dramatiskt under de senaste 20 åren. På gott och på ont.” Så börjar statsminister Göran Persson och LOordföranden Wanja Lundby-Wedin sin debattartikel i Dagens Nyheter den 13.7.2003. De försöker att utmåla EMU som ett arbetarvänligt projekt. Deras argument är precis desamma som vi hörde inför folkomröstningen om EUmedlemskap. De har bara bytt ut EU mot EMU. T ex: Utan EMU ingen välfärd, inga nya jobb och inga funkande fackföreningar. Man kan bara skratta åt deras försök att lura in oss arbetare i EMU. Ett av deras argument låter såhär: "Vi vill öka respekten för löntagarnas rättigheter och genomföra ytterligare åtgärder för att hindra medlemsländerna att genom så kallad social dumpning konkurrera om företagens gunst genom förändrad arbetsrätt, dåliga löner och anställningsvillkor". Hela världen vet att EMU är ett projekt som driver fram en försvagning av facket. Det innebär i sin tur en försämrad arbetsrätt, dålig arbetsmiljö och flexibla arbetstider, för att inte tala om jämställdheten. EMUanpassning har visat sig innebära försämringar för oss arbetare. EMU kommer att innebära en politik som gynnar arbetsgivarna. För oss innebär detta tolv timmars arbetsdag, oreglerad övertid, uteblivna löneökningar, ett fack utan inflytande och en urgröpning av kollektivavtalen som hotar fackets legitimitet. ”Vem vill månad efter månad betala medlemsavgift till en tandlös organisation som bara kan leverera lönesänkningar” säger Tor Netzelius, författaren till "EMU och kollektivaavtalen" Personligen tycker jag att Vanja borde respektera LO:s styrelsens beslut att stå neutral i fråga om EMU. Hon skadar inte bara sig själv utan hela den fackliga rörelsen. Fackliga företrädare ska vara modiga och ha civilkurage. De ska inte vara fega och rädda för någon Persson. Det kan hända hon har blivit utsatt för press från partiledningen. Men hon borde veta att hon representerar hela LOkollektivet, och där finns folk från alla partier. Om hon ska vara trovärdig borde hon respektera LOmedlemmarnas åsikter. Nästan 65 procent av LO- medlemmarna är mot ett medlemskap i EMU. Bara 20 procent är för. Då undrar man vem Vanja Lundby-Wedin företräder. Masood Punjabi 2003-07-25 Sluta fråga: ”Vad bör göras?” Det är den fråga man hör på möten i USA. I Tredje världen hör man den aldrig. Varför inte? Jo, när man reser till Turkiet, Columbia, Brasilien eller någon annanstans så frågar de en inte: ”Vad skall jag göra?” De berättar vad de gör. Det är bara i de mest privilegierade kulturerna som folk frågar: ”Vad skall jag göra?”. Vi har alla möjligheter öppna. Vi har inga av de problem som intellektuella i Turkiet, bönder i Brasilien etc. står inför. Vi kan göra vad vi vill. Man folk här har vant sig vid att tro att det vi måste göra något som är lätt, som har snabb verkan så att vi sen kan återgå till våra vanliga liv. Men så fungerar det inte. Om man vill göra något måste man vara beslutsam och hängiven saken dag efter dag. Vi vet mycket väl vad det gäller: utbildningsprogram, att organisera, aktivism. Det är så förändringar sker. Du kanske tror att det finns något magiskt trick som gör det möjligt för dig att i morgon återgå till TV-soffan? Något sådant finns inte.…. (Noam Chomsky i intervju med David Barsamian, Alternativ Radio 2003, Sv Översättn HI) Om liberala principer En politiker som gör avsteg från principer han i andra sammanhang förklarat för heliga har en dubbel fördel, som gör att han påfallande ofta kan komma undan med sitt snedsprång. Hans forna motståndare välkomnar med värme hans avsteg. Hans anhängare försöker i sin lojalitet tolka allt till det bästa. Och de som inte gör det kan man som regel i bästa samförstånd snabbt marginalisera. Politiker som Tony Blair, Göran Persson, Torbjörn Fälldin eller Lech Walesa m. fl. har vetat att till fullo utnyttja dessa mekanismer. På så sätt har man under senare decennier i samförstånd såväl kunnat bevara och skärpa utsugarsamhället, avfolka landsbygden och nedrusta social välfärd, slå vakt om monarkin och ge sig ut på internationella äventyrligheter utan att deras fotfolk på sin höjd gjort annat än knutit näven hemma i köket. Nu tror jag dock att hela talet om kapitalistländernas politiska kast som principlöst snarast är en skönmålning, som ytterst emanerar från egna tankesmedjor. Polen styckar nu upp Irak som junior partner till USA och Storbritannien (ungefär som Polen självt en gång delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike!). Utrikesministern Wlodzimierz Cimoszewicz säger med naiv öppenhet att hans regering gör det för att få direkt tillgång till landets olja. Detta innebär sannolikt inte att hans liberala klassfränder, som under Sovjettiden talade sig varma för nationell självständighet och nationernas okränkbarhet, nu plötsligt övergivit sina gamla principer. Bara att de inte fullt ut redovisat dem: principen gällde polska borgares handlingsfrihet och okränkbarheten hos deras klassintressen, som just nu bäst försvaras genom att man underkastar sig USA och Storbritannien och våldför sig på världens liksom det egna landets proletariat. Sveriges mest Liberala dagstidning börjar nu debattera fördelarna med kolonialismen. Man erinrar om hur delar av Indiens infrastruktur byggts upp av britterna, (likt f.ö. en gång motorvägarna av Hitler, fast man inte drar den parallellen). Innebär det inte att man plötsligt övergivit gamla antikoloniala principer? Nej, ty på den tiden Indien m.fl. var brittiska kolonier hade liberalerna heller inga som helst invändningar. Endast under några korta decennier, innan USA återinfört regelrätt kolonialpolitik som ett led i ett imperiebyggande, talade man om kolonialpolitik som någonting förkastligt och av historien passerat. När liberala dagstidningar och politiker visar förståelse för att ”de villigas” ockupationsmakt kränker yttrandefriheten i Irak, stänger oppositionella dagstidningar och radiostationer och skjuter skarpt på folk som utövar sin demokratiska rätt att protestera mot ockupationen - innebär detta då att man övergivit sin gamla princip om fri press och yttranderätt? Nej, förvisso inte! Ty samtidigt fördömer man fortsatt och skoningslöst Zimbabwes, Irans, Kinas och andra mot imperialismen kritiska tredjevärldenregimers inskränkningar eller övergrepp på samma områden. Man har bara glömt att redovisa att de principer man så sent som i fjol förklarat universella endast var det beträffande fri- och rättigheterna hos med västimperialismen lierade grupper och media. Att kalla sådant beteende principlöst är vilseledande. Liberaler har visst principer, till och med två uppsättningar: en som visas upp, en som man handlar efter. Vore vi socialister hälften så principfasta hade vi segrat för länge sedan. Hans Isaksson 2003-07-04 Om ljug Min gamle far brukade alltid säga att det egentligen bara finns ett hållbart skäl för att tala sanning – man behöver aldrig komma ihåg vad man sagt. Nu tror jag inte att han hittat på detta helt själv, jag hittade en liknande formulering hos en 1500-talstänkare för ett tag sedan, ehuru jag tvivlar på att min far fått det direkt från honom. Självfallet tar vi praktiskt utövande etiker avstånd från sådana läror. Det kan faktiskt i vissa fall finnas väldigt många goda skäl att tala sanning. I andra fall finns det mycket goda, ja till och med hedervärda, skäl att ljuga rakt ut. Som då en påtänd och tungt beväpnad rånare hemsökte min småländske granne och frågade var denne gömt sina samlade pensionspengar. ”Fast hade han slagit mig en stund till så hade jag väl sagt som det var.” Dock bör man i allmänhet undvika att ljuga om saker som kan kontrolleras. Om man t ex är finsk statsminister och offentligt säger sig ha fått ett telefonsamtal i stället för att ha ringt ett så bör man avgå, inte för att man ljuger, utan emedan folk skäms för att ha en så korkad statsminister att hon genom en skitlögn låter en politisk motståndares komma undan med ett verkligt brott – att spela under täcket med USA. Om man däremot påstår sig stå i regelbunden kontakt med små gröna män från Pluto kan man utan vidare komma undan med det. Ty sådan kommunikation står inte under Telia-Soneras kontroll. Undantag från kontrollerbarhetskravet gäller då man har väldigt mycket makt (dvs mer än en finsk statsminister). Då blir det man säger definitionsmässigt den ”sanning” som gäller, hur uppenbart det än strider mot fakta. HC Anderssons saga om Kejsarens nya kläder, där befolkningen på slutet av ett litet barns utrop bringas till insikt om att karlen faktiskt har hela rumpan bar är bara en – saga. I verkligheten blir en sådan ociviliserad unge snabbt marginaliserad i det offentliga samtalet. Å andra sidan blir resonemanget om sanningens relativa värde här ovidkommande – därav citationstecknen ovan. Ty om USA:s president idag t ex skulle säga att 2+2 = 5 (f.ö. fullt möjligt med tanke på den nuvarande innehavaren av ämbetet) eller att Andorra planerar att atombomba USA så är detta inte i första hand en utsaga om verkligheten som kan prövas mot densamma, utan utgör – eller markerar - en viljeyttring utan definierbart sanningsvärde men med avsevärd politisk tyngd. Dvs. mer eller mindre en order till omvärlden. Nya opinionsmätningar skulle visa att högst 2% av den amerikanska allmänheten visste vad Andorra var för något, och att 80% skulle stödja preventiva bombningar av detsamma. Minst 35 villiga regeringschefer skulle hålla med presidenten rakt av, också till priset av omfattande ombyggnad av ländernas kulramar. Den danska regeringen skulle kanske försöka skicka en U-båt till Andorra. Och Göran Persson skulle kanske offentligt säga att 2+2 kanske inte är riktigt exakt 5, snarare 4±1, och raskt på telefon till Vita Huset förklara att hans uttalande inte får tolkas som ett avståndstagande. På tal om lögnare – Göran Perssons tragedi är kanske just nu att han tycks tro att hans auktoritet inom partiet och bland befolkningen fortfarande är av det formatet att han i EMU-frågan kan fabulera lika friskt som vore han president i USA. Och att han inte kan göra en ”Ingvar Carlsson” och hota avgå om han inte får sin vilja fram. Ty då skulle väl nejsidan kamma hem en jordskredseger i höst. Det gör den nog ändå, förresten. Ty det är med folk och sanning som med romanhjältar och -hjältinnor. En mängd krafter må försöka förhindra deras förbindelse. Men de kan i längden inte leva utan varandra och finner varandra oftast på slutet. Hans Isaksson 2003-07-06 Regeringssamarbetarnas diskreta charm… Miljöpartiets kongress i slutet av maj 2003 biföll bland annat följande att-satser: ”Att arbetsmarknadspolitiken humaniseras så att Aktivitetsgarantin (i bemärkelsen garanterad tvångsaktivering) avvecklas.” och ”Att den som är arbetslös inte ska utnyttjas som gratis arbetskraft i praktikåtgärder, utan istället erbjudas avlönat beredskapsarbete …” Nedanstående är en avskrift ur min intervju med Miljöparitets riksdagsman Ulf Holm, en knapp vecka efter att kongressen avslutades. F: Kommer riksdagsgruppen att rösta mot aktivitetsgarantin i samband med höstbudgeten? S: Det är en bra fråga, det vet jag inte. F: Kongressens beslut var alltså inte så klart? S: Jo det är säkert jätteklart, men hur vi handskas med det i förhandlingsgruppen det vet jag inte. F: Vad innebär kongressens beslut för nya åtgärder eller program? S: Det var rätt fina att-satser, men vad det innebär i praktiken måste vi också försöka bena ut mer, för det räcker inte att bara ha dom. F: Din egen riksdagsmotion om avskaffande av aktivitetsgarantin då: Kommer någon att rösta för den? S: Nej ingen. F: Inte ens du själv? S: Pinsamt. Så går det ibland. Den riksdagsmotion som Ulf Holms undertecknat byggde på FN-organet ILO:s rapport ”Workfare Tendencies in Scandianavian Social Policies”. (Se http://www.ilo.org/public/english/protection/ses/info/publ/workfare.htm ) Sveriges åtgärdspolitik mot arbetslösa har enligt denna blivit till ”a policy of discrimination”. Vilket alltså inte på något sätt får störa Miljöpartiets fortsatta regeringssamarbetande. Uppsala 2003-06-08 Fred Torssander En kulspruta till G.W. Bush? ”All around is a war going on” Machine Gun med Manu Chao Demonstrationerna mot ett krig mot Irak samlades miljontals människor, både före och under USA:s och Storbritanniens anfall. Det var de största protester mot ett krig som hållits i världen. På gator och torg sågs även studenter och andra representanter för den akademiska världen. Rörelsen bland studenterna är hoppingivande, även om den inte kan mäta sig med den antiimperialistiska Vietnamrörelsen i storlek eller politisk medvetenhet. Men som bekant finns det också betydligt dunklare traditioner i den akademiska världen. Vid Lunds anrika universitet finns en studentförening vid namn Ateneum, som kallar sig allmänborgerlig men har djupa rötter i den akademiska bourgeoisiens bruna mylla. Under kriget var också högerstudenterna ute och demonstrerade – men för kriget. På banderollen stod det ”Friheten har segrat – Nordkorea nästa”. Ord och inga visor. Samtidigt har universitetets studentkårer fått ett mystiskt kontoutdrag från Handelsbanken. 10 500 kronor finns på kontot ”Lunds studenters kulspruteinsamling” som har spårats tillbaka till 1940-talet och förmodligen har startats i samband med finska vinterkriget. Eftersom banken inte hittar någon upphovsman måste nu kårerna annonsera i Post- och inrikes tidningar innan de kan få tillgång till kontot. Samhällsvetarkårens ordförande föreslår att pengarna sedan ska skänkas till ett biståndsprojekt. Men det vore väl en skymf för de studenter som en gång skramlat ihop pengarna i bössor som förklarat att Finlands sak är vår. Ett biståndsprojekt kan knappast sägas motsvara insamlingens ursprungliga, krigiska intentioner. Bättre då att ge pengarna till de ideella och möjligen ärftliga efterföljarna i Ateneum. Sällskapet har redan förklarat att Nordkorea står på tur. Kulsprutebestyckade kan Ateneum utgöra en ideologiskt rättrogen förtrupp till US Army. Good luck! Anders Eeg Olofsson 2003-04-16 Den liberala krigshetsen fortsätter USA och Storbritannien har vält en brutal diktator över ända. Åt detta kan man bara glädjas. Många - däribland undertecknad - befarade att det skulle bli blodigare och svårare. (Lättad kulturredaktör Berggren gläder sig i DN 12.4 åt hur bra man redan fått det i Irak... ) Genom en överväldigande styrkedemonstration har USA nu visat att man är kapabel att kämpa ner hänsynslösa diktaturstater utan att tillgripa massiv bombning mot civila och totalkrig. (..och fröjdas åt USA:s militärmaskins unika förmåga att endast slå ihjäl dem som förtjänar det. Men....) "Imperier överlever endast om de inser sina begränsningar"... Att påminna om detta är varken anti-amerikanism eller stöd till blodtörstiga diktatorer. (Samme man oroar sig för att man inte skall uppfatta mannen bakpå USA:s triumfvagn som den slav han är och som en varm anhängare av ett långt liv för det amerikanska imperiet.) "Nordkorea är, tillsammans med den internationella terrorismen, det främsta hotet mot freden och säkerheten. Och i takt med att Irak faller måste blickarna också riktas mot den koreanska halvön. Inte bara USA:s blickar utan världens." (Hotad utrikesredaktör Åhlin på DN pekar nu från sin bunker åter uppfordrande mot öster 11.4) Med behärskad vämjelse läst och saxat av Hans Isaksson 2003-04-12 Storplundraren tycks för närvarande bekymrad över småplundringen i Bagdad och har för ändamålet beslutat sända 1200 egna poliser till Irak. Dessa skall med kraft ingripa mot de många tillgreppen av plyschsoffor och frysboxar, som hotar att ruinera landet. Hans Isaksson 2003-04-11 För kriget? ”Allt fler Svenskar är för kriget” står det i tidningen den 11 april. Rubriken hade också kunnat lyda ”Två svenskar av tre är fortfarande mot kriget”. Notisen baseras på DN:s och Temos senaste enkät. Att den oerhört massiva opinionen mot USA:s och Storbritanniens folkrättsvidriga invasion av Irak som föregick den 20 mars skulle mattas när kriget kom igång är naturligt. Det torde vara en psykologisk lag att man strider mot en utveckling, så länge man kan påverka den. Då så ej längre är fallet inträffar ett nytt läge, och man måste på ett eller annat sätt förhålla sig till detta. Att vara emot ett eventuellt kommande krig och att vara emot ett pågående är såtillvida två olika frågor. Den begränsade opinionsförändring som skett kan tolkas så, att folk nu liksom förut önskar fred och slut på slakten av irakier. Den enda väg till detta som i de media vilka, trots vissa tafatta försök till källkritik, massivt domineras av USA:s och NATO:s syn, framställts som ”realistisk” tycktes vara en snabb seger för USA och Storbritannien. Eventuellt fortsatta invändningar mot angreppets legitimitet, dess långsiktiga konsekvenser för Iraks folk, för Mellanöstern och världen och för möjligheterna att upprätta en världsordning som regleras av internationell lag av jämlika nationer kommer nu i bakgrunden. Det lidande och de dödsoffer som under de närmaste månaderna av eftersläckning kommer att drabba Irak kommer snart att tona bort i bruset från nya objekt för medias intresse – liksom Iraks 12-åriga elände under sanktionstiden i stort sett fått göra det. Det ”humanitära” engagemanget har sina gränser. Dessa förhållanden gynnar angriparna, och det är de medvetna om. Iraks helt legitima och rättvisa motståndskamp kan framställas som meningslös, skadlig för folket och därmed som ett argument för angreppets legitimitet. Och AB, som på sin kultursida föredömligt gett utrymme för en principiell kritik av invasionen och dess underliggande motiv kan på sin löpsedel trycka: ”Tvåbarnsmamma dödad i bakhåll av Saddams soldater” då en värvad amerikansk deltagare i invasionsarmén fallit i strid. Inte ens de Västeuropeiska nationer som på förhand starkt motsatt sig invasionen lyfter ett finger till Iraks försvar. Tvärtom låter Frankrike och Tyskland sitt luftrum utnyttjas av alliansens bombeskadrer, för att inte bli helt off-side då krigsbytet skall delas. Det är en ömklig tillvaro att vara svensk och europé. Hans Isaksson 2003-04-11 Bagdad 9 april Raserandet av statyn på Iraks president utanför Hotel Palestina i Bagdad igår blev en händelse som, långt mera än vad som varit önskvärt för dess initiativtagare, kom att symbolisera hela USA:s irakkampanj under det senaste decenniet. I närvaro av ett uppbåd av ännu ej avskjutna representanter för internationella nyhetsmedia och under beskydd av ett antal av ockupanternas militärfordon, inklusive ett flertal Abramstanks, gick först en mindre grupp av yngre irakiska män lös på statyn. De lyckades dock endast sätta några märken i sockeln. Därefter ingrep ockupationsarmén mera aktivt och en M80tank från Marinkåren lyckades få omkull statyn. Därefter tog man fram ett stort exemplar av Stjärnbaneret och täckte över statyn. Och allt sändes över hela världen på TV, ända tills man insåg sitt katastrofala PR-misstag och bytte ut den amerikanska flaggan med en i hast framskaffad gammal irakisk flagga. Hans Isaksson 2003-04-10 SNÄLLA - VISA LITE BARMHÄRTIGHET! Snälla rara etablissemang! Visa lite barmhärtighet inför folkomröstningen om EMU! Var inte lika cyniska som 1994, då ni lurade en knapp men aningslös majoritet av väljarkåren att lita på herrar och damer i höjden och att rösta ja till EU mot löften om guld och gröna skogar. Det enda verkliga som därefter har hänt i denna s.k. europeiska gemenskap är ju, att ni bara blev ännu mer gemena och cyniska mot alla lågavlönade, arbetslösa, pensionärer, ensamstående mammor, unga, flyktingar, sjuka och handikappade. Fast det var väl i och för sig inte så konstigt eftersom EU till syvende og sidst bara är det europeiska storkapitalets egen lilla tarvlighet. Men nu när alla vet hur det blev och att nästan inte ett enda ord av det ni sade då var sant, kan ni väl ändå inte vara lika hårda och cyniska? Fast det är ju förstås illavarslande, att ni försöker få hela EMU-frågan att framstå som ett ja eller nej till euron. Liksom då ni påstår att vi hamnar i helvetets förgård om folket säger nej. Och att det blir nya folkomröstningar ända till den dag vi röstar rätt. Så nog verkar det allt som ni än en gång vill försöka och hoppas kunna bedra oss lika grymt och hjärtlöst. Jag har i så fall bara en enda men desto hetare önskan: Snälla - ordna så att hela reklam- och propagandakampanjen och särskilt slutdebatterna kan ske under allmän narkos! Så slipper vi gräsrötter och fotfolk åtminstone se och höra er svamla dagarna i ända! Ett bonustips: Ni kan väl också samtidigt utverka eurokraternas tillstånd att få räkna ihop alla nejröster med blankrösterna, dvs förklara dem ogiltiga! Då borde ni ha verkligt goda chanser att vinna. Själva kan ni ju också passa på att ta en rejäl överdos brysselkål så får ni även enkelt tillgång till stridsgas. I den allmänna koman, odören och förvirringen kan ju politikerna passa på att stänga allt som kostar, och höja de egna lönerna och veckla ut nya fallskärmar. Skämt åsido: Nog börjar det väl bli dags för fotfolket att samla sina skaror till motvärn och kamp - så att ert vedervärdiga hånflin fastnar i halsen! Kjell Berglund 2003-04-02 intersocialist, Gällivare När notan skall betalas Fyra kvinnor sitter kring ett bord på en restaurang, under palmerna. Tallrikarna är tomma, och kyparen kommer fram. På engelska med nästan parodisk svensk brytning förklarar de att alla ska betala var för sig, med kort. Och de förklarar, vem som tog salladen, och vem som tog josen och vem som heter vad och vilket kort som är vems. Kaos, med andra ord. Text i rutan: Vissa saker förändras inte av en gemensam valuta. Kul? Javisst. Träffsäkert? Absolut. För vem känner inte igen den ursvenska egenskapen att alltid vilja göra rätt för sig? Vad säger då reklamfilmen? Ja, att inte allting blir lättare med en gemensam valuta. I alla fall inte för det stackars sydländske servitören. Och ännu viktigare, och underförstått: Men det mesta blir det. Filmens avsändare är en webbadress, Eurofakta.com. Men står för notan gör Svenskt Näringsliv. Det är pengar vi ska tänka, inte EMU. Ett datum för folkomröstning är beslutat. Nu finns frågan på den politiska dagordningen. Och nu kommer frågan om problemformuleringsinitiativet, som det så vackert heter. Ja eller nej till EMU, eller till euro? Striden har börjat. Anders Eeg-Olofsson 2003-04-02 Två krigsutbrott 1939 "Den polska staten har vägrat den fredliga lösning av våra relationer som jag önskat och har förlitat sig på vapnen. Tyskar i Polen förföljs med blodig terror och drivs från sina hem. En rad gränskränkningar, omöjliga för en stormakt att tolerera, visar att Polen inte längre är villigt att respektera rikets gräns. För att göra slut på denna dårskap har jag inget annat val än att från och med nu möta våld med våld. Den tyska armen kommer att utkämpa striden för det pånyttfödda Tysklands ära och livsviktiga rättigheter med hård beslutsamhet. Jag förväntar mig att varje soldat, med den tyska eviga soldatkårens stora traditioner i åtanke, alltid kommer att vara medveten om att han representerar det Nationalsocialistiska Stortyskland. Länge leve vårt folk och vårt Rike!" (Proklamation av tysk Rikskansler till sin armé 39-09-01,översättning via engelskan) 2003 I natt avfyrade USA och dess allierade fyrtio kryssningsmissiler mot miljonstaden Bagdad. Det angrepp man länge hotat med, och sökt vinna allierade till, har börjat. Vår statsminister har långt om länge sagt det för alla uppenbara: Detta oprovocerade anfallskrig utan stöd av FN:s säkerhetsråd utgör ett brott mot folkrätten. Detta oavsett vilka motiv USA-alliansen anger för sitt angrepp – och man har angett många, dock inte de verkliga. Detta oavsett vilka militär- och utrikespolitiska experter, och vilka exilirakiska USA-kollaboratörer svensk TV väljer att visa upp i sina morgonnyheter för att i stället fästa vår uppmärksamhet tekniska detaljer i krigsföringen och för att förklara för oss vilken "lättnad" kriget innebär för irakierna och hur hopplöst, och därmed brottsligt, allt motstånd mot USA-alliansen är. I en anständig värld vore det från och med idag uppenbart att det är Irak som äger rätt att åtnjuta FN:s och vårt stöd. I en anständig värld vore det detta vi nu borde diskutera. Vi borde diskutera konsekvenserna av att några av världens mäktigaste stater nu uppenbarligen leds av krigsförbrytare. Hans Isaksson på morgonen 03-03-20 När DN blev klassmedvetet I DN debatt 27:e februari 2003 publicerades en text där regeringen kritiseras för att gå enbart gå medel- och överklasskvinnornas ärenden med sin så kallade feminism. Författarna hävdar dessutom att regeringen totalt övergivit kampen för arbetarklassens intressen och att ”Politiken förs numera i särintressenas namn, … på över och medelklassens vägnar.” Både innehållet och språkbruket kändes som en frisk fläkt från det radikala 1970-talet då Dagens Nyheters debattsida inte som nu enbart var en väl inhägnad lekplats för lönsamma lobbyister. Denna omsvängning av debattredaktionens policy skulle kunna inge förhoppningar om att det framöver skulle gå att få publicerat något enstaka mothugg mot dessa eviga karriärtyckare som bara skriver i tjänsten. Kanske möjligen till och med från grupper eller enskilda medborgare som har skon på foten – och alltså vet var den klämmer. Ett hopp om en ljusnande framtid för den offentliga debatten i Sverige. Om det inte vore för att den aktuella artikeln undertecknats av Viveca Ax:son Johnson och finansmannen Johan Björkman. Och förklaringen till debattredaktionens beslut nog snarast är just detta; att dessa två inte under några som helst rimliga omständigheter kan misstänkas vara förespråkare för, och ännu mindre deltagare i någon grupp eller rörelse som kan tänkas ha, eller i framtiden få, någonting gemensamt med Grupp 8 eller dess paroller: Ingen klasskamp utan kvinnokamp. Ingen kvinnokamp utan klasskamp. Sådant går uppenbarligen att få publicerat av DN debatt även idag, men numera inte av någon som förespråkar det. Vivecas och Jonas gemensamma skriverier handlar egentligen enbart om att försvara bolagsstyrelserna mot könskvotering, och med den avsikten och dessa författare kan tydligen i stort sett vad som helst få passera även i DN-debatt. Fred Torssander 2003-03-03 Årets Per Ahlmarkpris för den politiska analys som på begränsat utrymme lyckas förena maximal grad av dumhet, fanatisk illvilja och okunnighet i reaktionens tjänst kan, trots mördande konkurrens redan i den nära omgivningen, redan nu anses vikt för Expressens kulturchef, Per Svensson, som den 4.2.2003 lyckades åstadkomma bl a följande betraktelse: ”Arroganta. Strävar efter världsherravälde. Tänker bara på pengar. Det finns en parallellitet mellan de antiamerikanska schabloner som sjuder i oljan och klassiska antisemitiska stereotyper”. Svenssons analys har stora förutsättningar att gå till historien och kommer måhända i framtiden rentav att rankas vid sidan av Alfred Rosenbergs bedömning att världsrevolutionen var en judisk-bolsjevistisk sammansvärjning ledd från Wall Street. Hans Isaksson 2003-02-06 Lathund för politik i media -och en aktuell tillämpning. En som vill hänga med vad som händer i världen har det inte lätt idag. Det finns nämligen två sätt att hindra folk från att få reda på sanningen: a) att undertrycka den b) att blanda upp den med så pass mycket lögner, halvsanningar och irrelevant stoff att man inte kan identifiera den i mängden. Den förstnämnda metoden kallas officiellt odemokratisk och diktatorisk. Den är politiskt riskabel, men tillgrips trots detta fortfarande oftare än vad man får reda på – det vet vi, ty annars skulle den inte användas alls. Den andra har blivit alltmer gångbar och praktisk i och med ökat massmedialt inflytande. Den kallas informationsfrihet. Om t ex sanningen om morden på Palme eller Kennedy plötsligt lades fram idag – vem skulle våga tro på den? Därför nedan ett par enkla tumregler för den late, vilka - OBS! – dock inte annat än högst tillfälligt, bör ersätta eget träget sanningssökande: När våra överhetspersoner och våra media enhälligt fördömer en politisk eller social rörelse – då är det en god regel att tills motsatsen bevisats utgå ifrån att denna inte är alltigenom dålig, utan kanske till och med bra. När våra media å andra sidan oreserverat hyllar något, i synnerhet en strejk eller ett uppror någonstans i världen och kallar det ”arbetarrevolt”, som i Rumänien, eller ”folkligt uppror” som i Serbien – då bör man åtminstone ta sig en extra funderare. Som t ex den sk. masstrejken i Venezuela. Den var det bestämt något lurt med!. Att lokala svenska storföretagsrepresentanter ger en strejk ett oreserverat stöd i Dagens Eko är t ex mycket ovanligt. Att oljedirektörer går i spetsen för en strejk är också ett starkt avvikande beteende. Att en gul minoritetsfackföreningsrörelse går i strejk hör också till ovanligheterna. Vid närmare påseende var det nog i alla fall mest en politisk lock-out det var fråga om. Ungefär som den som knäckte Allende i Chile 1973. Vem nämnde den parallellen? Sådant får man ta reda på själv, och det tar lite tid. Lögnen har fått mer än 24 timmars försprång, och det lär skola räcka, enligt auktoriteten Goebbels. Nu har Chavez, med massivt folkligt stöd (om än osynligt i svensk CNN-beroende TV), tydligen segrat även denna gång. Efter militärkuppen i fjol sparkades 50 generaler. Denna gång blev det möjligt att sparka över 5000 chefer inom Venezuelas oljeindustri. Oljan börjar så smått flöda och Venezuelas regering har fått ökat mandat att behålla den i folkets ägo och att äntligen börja låta inkomsterna från den komma landets 80 % fattiga tillgodo. Chavez har tagit initiativet till ett samgående mellan de Latinamerikanska oljeproducenterna. Han kanske lyckas, eftersom den store grannen i norr just nu är så upptagen med oljeaffärer i Mellanöstern och Centralasien. Och USA, som allt mindre diskret backade kontrarevolutionen mot Chavez blev snuvat än en gång. Tills vidare. Alla som den sista veckan sett något om detta i Rapport eller Aktuellt, räck upp en hand! Det är lätt att förstå den som slutat att läsa DN och följa TV-nyheter på grund av alla dåliga nyheter man möts av dag efter dag. Det vore dock förhastat att dra slutsatsen att ingenting bra händer i världen. Det är bara det att klassfienden, som kontrollerar media, i just detta avseende fungerar som vi; han gillar mest –för honom- goda nyheter. När det därför händer något som är bra för oss är det därför stor risk att vi hålls okunniga därom. Ty det är dåliga nyheter för honom. Hans Isaksson 2003-02-06 Reflexioner vid läsningen av utrikespolitisk ledarartikel av år 2003 Man förstår inte vad historiker och politiska analytiker egentligen har bråkat om de senaste två-tre årtusendena. Allting är ju i grund och botten väldigt enkelt: Det finns en God sida (där enskilda individer och stater i och för sig tillfälligt kan uppvisa mindre brister) och en Ond sida. Den senare befolkas oföränderligt av skurkar, ehuru skurkarnas identitet kan skifta. Den som är god ena dagen kan vara skurk nästa eller tvärtom, som t ex Saddam Hussein, Usama Bin Laden eller General Noriega. Den uppgift som det internationella samfundet står inför är i grund och botten att se till att den dåliga sidan elimineras. Europa, varmed även förstås Israel, Australien och Nya Zeeland men inte Ryssland och Balkan, är urhemmet för det Goda. Inkvisition, folkmord, världskrig, koloniala folkmord, gaskamrar och främlingsfientlighet utgör blott den mörka schattering som låter den ljusa helheten framträda desto mera strålande. Och USA utgör ju i grunden ett destillat av det finaste i det europeiska kulturarvet. Det har omplanterats i den Nya Världen med hjälp av villiga negerslavar och deras ägare sedan väl urbefolkningen slaktats av. Det har bringats till nya höjder genom ljusgestalter som Walt Disney, Steven Spielberg, Georges Bush (Jr&Sr) och Ronald McDonald. Sedan har vi tyvärr, ännu en liten tid, den Onda sidan: länder som Nordkorea (synd att vår gas inte räckte till för femtio år sedan), Libyen, Somalia och Irak (eller var det Iran – det är så svårt att skilja på de där länderna, och kanske inte ens nödvändigt?). Varför är dessa stater skurkstater? Det är ju självklart, ty De för angreppskrig, Korea (visserligen på egen mark) och senast 1950, men i alla fall. Vi har visserligen också gått till angrepp femtio-hundra gånger under den långa fredsperioden efter Andra Världskriget. Men då alltid mot stater, som varit fientliga mot oss eller som blivit det. De använder förbjudna stridsmedel, i varje fall Irak och då i samarbete med USA, men i alla fall. Eller de kan tänkas göra det. De bulldozers vår vän Israel använder på ockuperat område för att begrava terroristfamiljer finns det ingen FN-konvention mot, vill vi framhålla! De leds diktatoriskt eller odemokratiskt. Visserligen i likhet med en majoritet av våra allierade stater i Tredje Världen. Men i alla fall till avgörande skillnad mot t ex USA, som leds av en man bakom vilken står en stabil väljarmajoritet av 24% jämte ett antal större, respektabla företag. Dessa länder respekterar inte alltid Internationell Rätt som den kommer till uttryck i FN:s konventioner och resolutioner. Det gör visserligen inte vi andra heller, annat än då det passar oss. USA passar det nästan aldrig, men i alla fall. Dessutom är internationell rätt överspelad, vid närmare eftertanke. I varje fall bör den inte tillåtas stå ivägen för kampen mot Ondskan, definierad som ovan. De är emot oss. Inte mera än vi är emot dem, och därtill i sällskap med 100 andra länder, men i alla fall. Eftersom vi faktiskt är den Goda sidan kan den som är emot oss ju faktiskt inte vara annat än Ond. Den som efter denna, om än ofullständiga, uppräkning inte förstår den himmelsvida skillnaden mellan ont och gott i dagens värld måste tyvärr misstänkas vara en skurk. Oftast rör det sig om en av kronisk USA-hat förblindad stalinist. En sådan måste vi därför påminna om den grundläggande och i sista hand avgörande skillnaden mellan de Goda och de Onda: Vi är militärt starka, ni är det inte. Eller, som en kuplettförfattare vid tiden det brittiska imperiets storhet så träffande uttryckte det: Whatever happens we have got The Maxim Gun, and they have not. Även andra vacklande element i Europa behöver påminnas om just denna trösterika sanning, som är så självklar för våra amerikanska vänner. Hans Isaksson 2003-02-02 Vita tänder Har ni sett deras ansikten och sättet de ler på när de talar om sitt krig. Jag försöker tolka dem. Oskuldsfulla barnansikten? Föga statsmannalika (är det för att dom saknar Schröders eller Perssons fysionomier?) Dessa bödlar låtsas knappt bekymrade. Gång på gång dessa leenden. En enfaldig tro att om jag ler samtidigt som jag talar om död och förintelse av oskyldiga människoliv så kanske tillräckligt många idioter inte hör vad jag egentligen säger…. Bush ler trotsåldersaktigt triumfatoriskt efter varje utsaga. Titta vad jag kan hitta på och säga! Haha. Eller nu! (såg du mig nu, pappa!) Och nu sa jag det igen!! (visst är jag en sjujädrans liten macho!). Och Blair lismar och lismar mot slutet av varje mening - ihop med de där utåtstående busige-billöronen. Riktiga små naughty boys är dom. Stryktäcka förvisso. Men deras fäder och mödrar kryper. Givetvis även statsmannen Persson. Och Lindh har lärt läxan så duktigt. Fast nog är hon lite urgröpt under kindbenet nuförtiden…någonstans har nog allt ett pris. Det kommer dom alla få erfara. Karin Hedbrant 2003-01-21 Adelsohn –klasskämpen. Älskade vare de som sätter sig! Cesar Vallejo Den gamle högerhövdingen Ulf Adelsohn TV-intervjuas i veckan om sin syn på Göteborgskommitténs slutdokument, som han varit med att författa: Visst hade polisens avsaknad av adekvata vattenkanoner och gummikulor medfört att man måst bete sig svinaktigt mot demonstranterna. Det var ju trevliga ungdomar. Sådana som går ut på gatan och skriker VILL ju i alla fall något, säger Adelsohn. Vad står på? Är det seniliteten som smyger sig på? Är det kommittékollega Carlssons smittande radikalism som gjort sin verkan? Kanske inte ändå. För det första inser man att Adelsohns synbarliga hyllning till aktivismen är så utformad att den vid behov även kan komma skinnskallar och nynazister till godo – ty även dessa VILL ju något. Också de tar ju stundom till våldsamheter, och därtill betydligt mera vildsint och mordiskt än EU-demonstranterna, även om de av någon anledning inte tycks bekymra SÄPO hälften så mycket. I Adelsohns värld tycks motsättningen sålunda stå mellan de som VILL något och de som inte VILL, i stället för att som i den verkliga världen stå mellan höger och vänster, mellan arbete och kapital. Adelsohns huvudfiende är de som inte VILL. Vilka är då dessa, de som inte VILL? Jo, det kan Adelsohn strax tala om. Det är ”de som sitter hemma sjukskrivna utan att vara så sjuka som de tror”. Det var således ärendet. Hans partivänner kan känna sig lugna, ty hans ärende var vällovligt. Ja, så till den grad hatar Adelsohn dessa förrymda arbetande att han bara för att få utlopp för sin avsky till och med är beredd att släta över attacken på Avenyn mot den eljest heliga Egendomen . Det är samma gamla hat som för bara några decennier sedan tog sig uttryck i polishämtning och lagsökning av förlupna drängar. Vi bör alltså betrakta de sjukskrivna med nya ögon: Den klassmedvetne Adelsohns utbrott väcker tanken att dessa kanske idag är de verkliga revolutionärerna. Hans Isaksson 2003-01-17 Bild: Militant sjukskriven med sin adjutant på barrikaden