På höstkanten 2004
kryllade det av trattkantareller på trakten. Det som inte rådjur och vildsvin estimerade tog vi hand om.
I september var det dags för syskonen Isaksson med respektiven att träffas igen....
...och äta duktigt, vilket de fortfarande duger bra till. I detta fall något slags smörgåsbord.
Påskfirande i det fria
Under påsken 2004 kryllade det av 08-or på Lilla Enigheten. Då gäller det att hålla dem med arbete, annars blir de bara rastlösa och far runt på IKEA och glasbruk och till andra turistfällor. Skogsröjning blir de lugna och snälla av. Det syns på bilden ovan, där Marie, Johanna syns i typisk pose, Victoria ligger, sannolikt utmattad av hårt arbete och vätskebrist, på marken medan Marianne övervakar det hela.
Vissa element kräver särskilda, tyngre övervakningsinsatser, som t ex här damerna Strand.
Röken i övre vänstra hörnet dokumenterar en flagrant överträdelse av eldningförbudet.
Enligt afrikanskt mönster överlåter 08-or gärna tyngre, reproduktivt arbete på sina kvinnor, medan de själva ägnar sig åt kreativa krigslekar, som t ex här schack, eller bara sitter och slöar, vilket de brukar kalla intellektuell verksamhet. Som här Dan och Stefan
Visst utfördes stundom sysslor som krävde mangrann uppslutning och största koncentration....
Varför Valborg?
Vi har samlats här i kväll för att fira att man för 1133 år sedan flyttade över skelettet av en gammal överklassdam från en låda till en annan.Valborg hette en högadlig abedissa i Heidenheim i södra Tyskland, som efter sin död 779 blev helgonförklarad.
Fordringarna var inte så
stora på helgon på den tiden. Man behövde inte ens påvens godkännande för att
bli helgon. Och i Valborgs fall hjälpte det säkert att hennes stenrika släkt hade
sponsrat det kloster hon förestått.
Hennes ben lades på relikskrin nästan hundra år senare, den 1 maj 870, och den 1
maj blev sedan en av många helgdagar i katolska länder. Så den 30 april blev
helgdagsafton när Sverige blev katolskt. Därför kallas den 30 april för
Valborgsmässoafton.
Men egentligen handlar ju
firandet inte om detta. Många generationer har vid det här laget firat
Valborgsmässoafton utan att oftast ha en aning om vem Valborg var. Och varit
lika glada för det.
När jag fick det här hedersuppdraget för tre månader sedan så var det svårt att
veta vad jag skulle kunna säga här på Valborgsmässoafton. Om det gällt första
maj hade det varit en annan sak.
Visst skulle jag kunna säga något allmänt positivt om vädret, våren och lövsprickning
och fåglar. Jag skulle kunna informera dem som inte visste det att sommaren
sannolikt är på väg inom en månad eller två. Och man
skall vara entusiastisk. Så då skall jag prata mest om sommar, och om fåglar och
om entusiasm. Fast rätt behärskat, för man skall inte göra våld på sig.
Visst bör man vara
entusiastisk. Men vi som berömmer oss av ålder (eller, som vi brukar föredra att
kalla det, visdom) har ju som bekant ibland problem med entusiasmen. Redan Kung
Salomo framhöll detta i Predikaren:
Där mycken visdom är, är mycken grämelse. Salomo glömde att påpeka att det
omvända inte nödvändigtvis alltid gäller - man är inte vis bara för att man är
ett surkart, lika lite som man är filosof bara för man har skägg.
Alltsedan Salomos dagar har det därför funnits en bombsäker metod att framstå
som vis. Man vägrar helt enkelt att ryckas med när folk gläder sig åt något. T
ex våren.
Därför undviker vi som vill framstå som särskilt förståndiga också att bada i
fontänerna med kläderna på när Sverige vunnit i fotboll. Eller svimma av
hänförelse när vi får röra vid en rocksångare.
Mångårig erfarenhet säger oss att Sverige säkert förlorar nästa match och att sångaren kommer att vara bortglömd eller ihjälknarkad om ett halvår.
Om någon dumbom verkar tro
att fåglarna sjunger för att de är glada, påpekar vi för denna svärmare hur det
egentligen ligger till: De markerar bara sitt revir.
Om någon tycks förtjust över en vacker blomma, kan vi informera vederbörande om
att prakten är till för att attrahera insekter. Inte mänskliga svärmare.
Vi som är klokare tror inte
som entusiasterna, att våren kommer varje år, för att vi skall kunna njuta av
sol och fågelsång. Den kommer för att jordaxeln en gång för miljarder år sedan
bestämde sig för att luta 23
grader. Så att vi fick årstider.
Och om någon entusiast vill göra sig till barn på nytt och njuta av gräsets
saftiga grönska annat än via TV:s naturprogram - så erinrar vi raskt om att man
inte kan lägga sig ner i gräset utan att få hösnuva,
borrelia, blåskatarr och ryggskott. Att vara så pass klok, är som att vara
nykter bland berusade. Dvs alltid berömvärt, sällan uppskattat av omgivningen
och ofta deprimerande för en själv.
Det finns förstås folk som
även i vuxen ålder kunnat glädja sig åt våren utan sådana problem: ”Vad bryr
jag mej om Tsaren, se staren! Se staren!” diktade Karlfeldt - men han var ju
också en fjant och fick förstås nobelpriset för det. Tsaren har vi kanske kommit
över numera. Men inte ens ett helt moln med starar har t ex denna vår kunnat få
mig att helt glömma USA:s president och hans högfärdiga uppsyn. Eller
nedskärningar, utbrändhet och hetsen mot de sjukskrivna. Och om någon numera
talar vackert om fåglar så misstänker
man bara att han vill lura på en EMU:n. Dessutom kommer inga moln med starar
längre - dom har man ihjäl redan nere på kontinenten.
Karfeldt var kanske extrem
på sitt sätt. På den andra sidan hade vi hans samtida, Vladimir Iljitj Lenin,
som hade svårt att någonsin tänka på något annat än just tsaren. Det
berättas att hans fru Krupskaja en gång, när man var i landsflykt i Schweiz på
tiotalet blev så orolig över hans grubblerier, att hon tvingade ut honom på en
alpvandring. Hon stoppade en tegelsten i hans ränsel för att han skulle tro att
han hade en bok med sig och släpade honom en vacker vårmorgon 1200 meter upp på
en alpäng. Väl uppkommen stod Lenin länge och väl och såg allvarligt ut över
dalen tusen meter nedanför. Luften var stilla och sval, morgonsolen sken och
fåglarna sjöng ursinnigt. ”Vad tänker du nu Valle lille”?, frågade
Krupskaja. ”Jag tänkte just att den där Trotskij skitar ner allt han rör vid”,
sade Lenin.
Det finns en dikt av Bertolt Brecht som mera kortfattat visar på problemen med
att oreserverat glädja sig åt blommor, fåglar, alpängar och lövsprickning:
I gryningen
Är granarna kopparfärgade
Så såg jag dem
För femtio år sedan
Före två världskrig
Med unga ögon
Brecht, den surkarten, fick förstås aldrig Nobelpriset.
Våren är ett naturfenomen.
Men vår uppfattning av naturen, vårt förhållande till naturen förändras ständigt.
De förändras med våra erfarenheter, vår ålder och med historiens gång. Om en
gammal människa
säger att våren är härlig eller att livet är svårt så betyder det inte samma
sak som när en ung människa säger samma sak. Och glädjen över våren idag har
säkert en annan innebörd än den hade på Valborgs tid för tolv hundra år sedan.
Vi har ju så länge haft en så helt oförtjänt tur häruppe i Blädinge med omnejd,
som aldrig hittat någon olja i urberget, åtminstone inte sedan de lade ner
beredskapslagret vid stationen. Sjön Salen har inte sedan
Vikingatiden varit någon kommunikationsled av politisk betydelse. Vi har därför
inte hamnat i något maktpolitiskt korsdrag sedan danskarna senast var här och
härjade vid början av sextonhundratalet.
Men inte ens vi är någon ö. Den tekniska utvecklingen har gjort oss mera oberoende
av naturens växlingar och nycker, av väderlek, årstider.
Den har samtidigt gjort oss
mera beroende av vad som händer på andra sidan kommungränsen, riksgränsen eller
jordklotet. Och vi vet om det. Det är svårt att bara tänka på starar, blommor
och blader i det läget. Utan att
bli lite fjantig.
I egenskap av Nordbor hade vi så här års sedan länge av gammal vana förväntningar
på den blomstertid som kommer. Om inte annat för att vintrarna måste ha varit
förskräckliga häruppe förr i tiden.
För då var energiförsörjningen
ännu mera avreglerad än vad den nu har blivit på nytt. Man hade inte bara som nu
ständiga strömavbrott - man hade ständigt strömavbrott. Mörkt och kallt. Och
frampå vårvintern började matförråden ta slut både för folk och fä. Det var då
man svalt ihjäl, om någonsin, eller blev sjuk och dog. När det började bli varmt,
och humlor och bin började surra visste man att man hade goda chanser att
överleva några månader till. Tacka för att man var glad för det. Det var säkert
av sådana skäl, och inte som nu möjligheten att plocka blommor, gå i kortbyxor
och få semester, som folk såg fram emot sommaren. Vårens ankomst och sommarens
annalkande firades alltså häruppe långt innan Abedissan Valborg var skrinlagd,
och helt oberoende av flytten av hennes
benknotor. På 1300-talet sägs djäknar och drängar nere i Skåne, Blekinge (danskt
då) på kvällen den 30 april ha tänt eldar för att kalla till samling för att sedan
dra omkring i gårdarna (ungefär som ungarna lärt sig i TV att göra
Vid Allhelgonatid), för att samla bidrag till sin majfest. Och på den vägen är
det, efter många turer. Vi eldar fortfarande, trots att vi numera har
mobiltelefoner och E-post om vi vill kalla samman folk. Och
ännu en tid posten också.
Valborg är likafullt fortfarande en munter högtid häruppe i Norden. Inte ens vi
kroniska surkartar kan undgå att nästan ryckas med.
Den yngre generationen har
ju alltid glatt sig åt den varma årstiden, när man lättare kunde smyga sig ut i
det gröna och umgås utan kontrollen från föräldrar och husbönder. När man inte
längre är så ung har man ju tyvärr
inte längre så mycket att smyga med. Det de gamla och kloka har svårast att
förlåta ungdomen är att den tycks ha så roligt. Och att den kan känna entusiasm
över det ena eller andra- vilket inte hindrar den för att titt och tätt tala om
för oss hur dödtrist och meningslöst allt är och kräva av oss att vi skall roa
den.
Och när den inte har roligt eller känner entusiasm så förebrår vi den det också,
av bara farten.
Och likafullt så ser även vi, som borde veta bättre, om inte annat så av gammal
vana, fram emot vår och sommar och fågelsång och saftigt gräs - och glömmer
gärna mygg, getingar och åskväder och – nya strömavbrott.
En stor tänkare har sagt att
människolivet vore bättre om det började vid åttio och så småningom gick bakåt
till 18-årsåldern. Mycket ligger det däri. Men en nackdel skulle vi något äldre
ha jämfört med nu - vi skulle
sakna erfarenheten av att vara unga. Det är ju den som gör att vi trots allt på
något sätt kan ibland kan känna samhörighet över åldergränserna. Och rentav lite entusiasm.
Vi som inte längre är så unga må ha förlorat lite av förmågan att glädja oss åt det positiva i tillvaron. I gengäld har vi kanske blivit bättre på att bära motgångar. Och vi är klart överlägsna de yngre i konsten att ha tråkigt och nästan trivas med det. Det är inte så illa det heller. Men…
Det må vara ett tecken på mognad och visdom att inse att efter solsken kommer regn. Och att det efter sommaren kommer en ny höst. Och att året åter vänder så sakta in i mörker och kyla bara sju veckor efter Valborg.
Men ett tecken på ett än
högre stadium av mognad och visdom är nog att lära sig att åtminstone ibland,
åtminstone för en kväll ibland, bortse ifrån denna oerhörda klokskap. Att utan
en massa reservationer glädja
oss åt att sommaren snart är här. Eller, om man inte kan bortse från det, ändå
hålla i minnet att det enligt all erfarenhet kommer en ny vår efter hösten.
Det må vara svårt att samtidigt glädja sig åt staren och att svära på tsaren,
regeringen, SARS eller USA:s president. Men vi har ju i alla tider klarat av
det, så det kommer vi säkert att göra också i år.
Med dessa reservationer vill jag utropa ett oförbehållsamt hurra för våren.
(Anförande vid Blädinge Hembygdsförenings majbrasa 2003-04-30)
Släktmöte å Lilla Enigheten den 8.6.2002
Ovanstående församling utgörs av de flesta av syskonen Isaksson jämte barn och barnbarn placerade i stort tält, införskaffat mot regn, men till välsignelse även mot det ursinniga solsken som följaktligen just detta år förhärskade. Endast Christina och bror Gunnar saknas för tillfället. Bilden får fritt kopieras och användas av var och en som önskar en fotografisk dokumentation av sin släkt, oberoende av vilken släkt man har.
Nedanstående diktverk beskriver bättre än (eller nästan lika bra som) tusen ord hur det hela gick till vid föregående möte
Den 22.9.2001
(Versmått: gravt haltande alexandrin. Bilden föreställer Christina som beundrar en av
arrangörerna
post festum)
Nu nalkades den vår de svage kallar höst
Det gällde för envar att finna lite tröst
Bortvisa ledans hot, fördriva lite tid
Om vädrets makter gnyr det kommer oss ej vid
I detta läge är det säkert klokt att ses
Oaktat köld och väta, man är väl ingen mes?
I början av augusti kontaktades kusiner
Visst gick det lite trögt, men inga sura miner
I minnet ännu satt väl året tjugohundra
Då var vi trettisju, det skulle väl förundra
Om inte nu, då våra träffar kombineras
Antalet gäster skulle på något sätt förmeras?
Sen grälades ett tag - jag äskat hundfri zon
Det upprörde en del, sen tog de visst reson
Först grumsades en del och gnölades på webben
Och mången släkting hördes i frågan öppna näbben.
September hade börjat och gulnat nästan löven
Förrän kusinerna fick tummarna ur röven
Sen hände ingenting och därpå nästan noll
Men än var gott om tid, det spela ingen roll.
Fast Tallvid Brothers sa, vi kommer inte ned
Det är för långt, för sent och motvind var det med
Bror Gunnar var för klen, det kan väl vara sant
Och Hannu stanna nu, som förut, på sin kant.
I elfte timmen backade
Per-Ola plötsligt ur
Jag tror han velat komma, men visste inte hur
Helt klart han valde att sin business prior´tera
Och släkten måste i hans frånvaro dinera
I övrigt ställde alla upp lojalt och prydligt
Så släktkärleken finns ännu helt klart och tydligt
Det framstod ganska klart, här måste byggas till
Att hysa släkten inne som slarvigt packad sill
Det vore både snuskigt och en aning inhumant
- i denna fråga tyckte jag och hustrun likadant.
Till Grimslöfs byggshop nu
vi bila i en hast
Och köpte dyrt en mängd kvadratmeter av plast.
Och sjuttio meter bräder la jag på bilens tak
Så tungt att fjädringen kollapsade därbak
På torsdan blev det plötsligt uppehåll ett tag
Då skruvade jag raskt ihop ett plastigt överdrag
Att tjugo-tretti meter bord det absolut
nu måste snickras till, jag förut räknat ut.
Och morgonen den grydde september tjugotvå
Det skvalade och öste ner, det var ett sjå
Behjälpliga på morgon var Christina och Marie
Och broder Sven med goda råd stod bi.
Att hindra taket från att rasa av allt vatten
Den ende overksamme, det var den feta katten
Och klockan tio ungefär just som vi sagt
Kom Martin hit med allt han flitigt sammanbragt
Med håret uppå ända och aning agiterad
Han intog köket utav flinka damer assisterad
Sen kom hans bror från Drev i arbetskläder
Och medförde som avtalats diverse bräder
Sen fortsatte i timmar hela släkten strömma in
Vi tappa räkningen men höll förstås god min
Ty molnen skingrats. Och till logen flyr vår katt, sen
Kom Gösta, fråga ödmjukt efter hedersplatsen.
I högrött gick snart på vår chefskock ansiktsfärgen
Och varje propp som gick den skar oss in i märgen
Vid ettiden och blott en
timma, drygt, försenat
Var maten klar till slut där
alla vi förenat
Vårt snille. Och folk åt som fyrtio svultna grisar
Och självfallet de alla därpå kosten livligt prisar
Sen var det dags för tal, det höll visst Eva
Dock mera skulle vi behöva genomleva:
Drevfolket hade nu lagt ut en snitslad bana
Nej två, och ingen människa kunnat ana
Hur mycket dumt en Drevman täckes fråga
(Hans arma hustru hade satts att barnen plåga)
Fast mina svar alltid var bäst jag tror
Att mutor förde segern hem till Bästebror
Sen började det bli en oro
uti leden
Och folk begynte strosa ibland träden
Att kissa, sno vår svamp och promenera
Det gick ej samla alla för att fotografera
Dock kunde vi till slut med tjat som piska
Förmå ett par tre atycken gäster till att diska
Vid fyra började så smått de första desertera
Sen fick vi lite hjälp att bygget demontera
Och lugnet spred sig över Enigheten
En pärs? Javisst, för oss som vatt i smeten.
Men nästa år igen, så kort är alltid minnet
Det blir repris om katten bara lämnat slinnet
På bilden ser vi fr v Raili, Maj, Maggan, Lilly, (oidentifierad arm), Ari samt Eva under ovanbemälda plasttak
Intressant exempel på
kreativt tänkande hos katt
Fig. 1 visar grafiskt en
intressant innovation som vår överbegåvade grå katt Weyron (uppfostrad och
pott-tränad av syster Maj) nyligen befanns ha utvecklat under en period av
spridda skurar och sänkt utetemperatur.
Då vi sedan några dagar ej kunnat finna några skitkorvar i kattlådan,
och då min nattsärk på ett oförklarligt sätt började lukta kattskit företogs
en undersökning av min senaste viloplats, som vid närmare eftertanke var
konstlädersoffa i vardagsrummet.
I fem av de åtta knappfästena, som utgjorde färdigskapade gropar i
materialet hade Weyron lagt en maräng. I hål nr 1 hade skiten nästan torkat
in medan skiten i hål nr 5 av allt att döma var nyproducerad. Verksamheten bör
av skithögarnas utseende att döma ha pågått under flera dygn.
Genom vårt resoluta ingripande har den nu avbrutits.
Man kan ändå inte låta bli att ställa sig frågan vad Weyron skulle
ha företagit sig då samtliga åtta hål hade fyllts.
Efter ett par timmars skrubbning med avsevärda insatser av kemiska medel återstår endast en lätt skitdoft om man för ner näsan i hålen.
H. Isaksson 2001-09-03
Fig 1. Lätt schematiserad bild av
sofflocket jämte gropar. Detalj: grop
med
kattskit i genomskärning.
I
juni 2001
Inträffade följande på Lilla Enigheten:
1.
Den 9.6: Traditionsenlig syskonträff .
Alla närvarande.
Hans uppvaktades med bullrigt vindspel som Gösta fått
över. Och ett äppleträd James Grive, som numera bär frukt (1 st).
Matsedel:
Musselsallad med fransk senap och vitlök .
Mariannes mustiga sallad med ägg, räkor och vitlök
Isterband och potatisgratäng (med vitlök den också)
Inge tål inte vitlök.
Äppelpajer med vaniljsås
Kaffe med kaka.
Dvs alldeles för mycket mat, som vanligt.
Vackert väder, fast kallt. Vi eldar i grillen. Majs
elaka hund jagar våra stackars katter. Lilly uppmuntrar den. Hennes egen hund löpte
som vanligt och kunde tyvärr inte delta. Det pratas till kl 16 då folk droppar
av. Kl 17 kommer Leo fram. Kl 19 kan vi få ner den lille gule från skatbot där
han legat och tryckt.
På bilden är det Majs hatt vi ser i förgrunden.
Gunnar sitter och värmer sig vid Svens gamla kulgrill. Gösta har ätit något
olämpligt, eller för mycket och sticker fram huvudet så att Raili inte syns.
2. 24-25 juni: Hans fyller år.
Tillresta
vänner, mest 08-or med barn och husdjur, inhyses i alla hörn.
På bilden tv packar jubilaren förnöjt upp en tavla
medan Victoria beundrande ser på.
Peter, som fyllde 50 samma dag som Hans, fick en gammal
livsfarlig tandem. Dan blev avundsjuk och ville åka med.
De
höll sig på vägen i nästan 100 m.
Fredrik, Souad , Tony och Sam var här fram till den
24e men hann undan innan den stora rusningen utbröt. Här äter man sin eviga
Fjällfil och Start (Lättfil och Signums mysli duger aldrig åt Fredrik. Fast,
det måste medges, han arbetade duktigt för att göra i ordning Brygghuset så
att alla skulle få plats.
Marianne,
Bodil, Dan, Victoria, Janne, Malena, Daniel och Peter äter kycklinggryta med
curry, men ser glada ut ändå, utom Daniel som har för mycket att tänka på.
Pelle, th om Marianne får vi tänka oss.
Sedan kom det tio grannar med fem begagnade cyklar, blommor och presentkort.
| Fr.v: Roine, Eva, Mats, Anna-Lisa (bakhuvet), Anna-Greta, Lennart, Hans (med gula blommor på huvet), John, Marianne och Karl-Edvin. Cyklar på Lennarts kärra i bakgrunden. |
 |
Sedan var det dags att pusta ut. (nedan)
Ett tack till
Anders Ring i Södra Vare och till Sven Andersson i Nyatorp som
tagit fram fotot och uppgifterna om de tidigare inbyggarna på
Lilla Enigheten.
På det bifogade
familjekortet taget i Torne Fotoateljé år 1902, är familjen
uppställd enligt följande:
Barnen
fr. vänster: Albert, Anette, Axel, Emma och Adolf. Sittande föräldrarna:
Anders Johan och Anna Britta.
Oby
Ångsåg ”Såget”L:a Enigheten.
Nuv. beteckn. Götheslida 1:7
L:a Enigheten.
Denna
stuga byggdes förmodligen omkring 1880, som sågmästarebostad
till det närliggande Oby ångsåg.
Nedanstående
familj flyttar in år 1881. De kom då närmast från torpet
Hallingsboda u. Blädingenäs, som de brukat sedan de ingått äktenskap
1874.12.19.
Sågaren
och Husegaren
Anders Johan Johansson oä. son till enkan Christina Andersdotter i
f. 1848.06.25. Blädinge Götheslida.
död omkr. 1928 ?
Hustrun
Anna Britta Johannisdotter
f. 1846.09.05. Aringsås
död 1930-talet ?
Barnen
S. Gustaf Adolf
f. 1876.05.05. Blädinge
utfl. till Sköflemovägen Vislanda 1940.04.27.
död 1953-54 ?
S. Axel
f. 1877.09.26. Blädinge
utfl. till Sköflemovägen Vislanda 1940.04.27.
död ??
D. Anette
f. 1880.01.08. Blädinge
sömmerska
död 1918-19 ? (tbc)
D. Emma Kristina
f. 1881.02.26. Blädinge
död ?? (hjärnhinneinflammation)
S. Ernst
f. 1884.10.19. Blädinge
död 1885.06.03.
S. Albert Hilding
f. 1890.01.06. Blädinge
död 1940.02.24. (drunknad i Mellansjön).
S.
Vare 2000-12-07.
Familjeträff på Enigheten 000923
Bild ovan: Bild av Lilla Enigheten efter nybyggnationen
Traditionsenlig syskonträff, den 22:a i ordningen, avhölls den 23.9 å Lilla Enigheten.
Alla syskon Isaksson närvarande utom Gunnar (hälsoskäl).
Program: Samling kl 10-11 c:a. Katten i skyddshäkte från kl 10, då Maj med hundkräk anlände - Malmöfolket på plats från kvällen förut.
Alla beundrar nybyggnationen. Dock uppehåller sig flera deltagare i överdriven utsträckning vid två krökta och/eller ofullständigt islagna spikar på balkongens framsida.
Svamptur i omgivningarna (resultatlös pga frosten och de deltagandes bristfälliga lokalkännedom)
Lunch kl 12.15
Meny:
Matjesilltårta à la Kirchhänger (den långa galningen i "Sommartorpet")
Fisksoppa med curry o saffran
Kyckling med auberginebrinjal och ris
Äppelkaka med vaniljsås. Kaffe.
De flesta åt för mycket.
Fördelning av överblivna kläder och uttjänt litteratur. Hårtestarna rök.
Solning på altanen, ömsesidig knivkastning.
Hemfärd från kl 16 i spridd ordning. Katten befrias från sitt skyddshäkte och springer genast till skogs.
Återkommer kl 17 c:a.
Solen sken hela tiden.
Under ytan uträttas
storverk
Pristävling
Bilderna nedan föreställer
en framstående svensk vänsteraktivist m/2000 mitt uppe i sin
dagliga gärning.
De är tagna med cirka 10
minuters mellanrum en solig sommareftermiddag i slutet av maj.
Ehuru bilderna skenbart
kan ge intryck av stilla kontemplation, ja närmast letargi, pågår
under ytan en intensivt kreativ process. Detta tar sig stundom
rent fysiska uttryck, som en uppmärksam iakttagare lätt
kan konstatera genom att jämföra bilderna, där trots en
skenbar stiltje mångahanda förändringar sker.
Den som hittar flest
tecken på förändring mellan bild 1 och 2 skall premieras med
ett signerat exemplar av de tankefoster som avlades under den
tidrymd som förflöt mellan bilderna.
Svar emotses per hiisak@algonet.se
 |
 |
| Bild
1. |
Bild
2. |
