Namnet mild syftar på humlekaraktären, dessa är inte bittra öl men kan ändå ha mycket smak, vare sig de är ljusa eller mörka. En mild har i allmänhet låg alkoholhalt (2,5-3vikt%:3-3,8vol%) och passar bra att dricka till lunchen. Detta kanske förklarar det nyvaknade intresset för mild?

Bitter är den öltyp som säljs mest i Storbritanien, helst skall den njutas nytappad från fatet på en pub i vänners lag. Många föredrar att dricka bitter eftersom den har låg alkoholhalt och densitet. Det viktigaste är en fin humlekaraktär men förutom det finns det många varianter av bitter.

Om en bitter vanligen är ett torrt fatöl, kanske pale ale är dess rundare broder tappad på flaska? Beteckningarna överlappar varandra, men pale ale låter kanske mera glamoröst. I Storbritanien används även termen IPA ganska lättvindigt men bör syfta på en starkare, mera välhumlad variant.

Newcastle Brown Ale och liknande brygder från nordöstra England lanserades som konkurrenter till Midlands pale ale. Starka, maltiga och mörkt bärnstensfärgade skiljer de sig från den brown ale som är typisk för London och södra England, som är svagare, mörkare och sötare.

Skotsk ale får ofta benämningen 60/-, 70/-, 80/- eller 90/-(man beställer en "sixty shilling" osv), vilket syftar på en sedan länge försvunnen myntenhet i Storbritanien. Siffrorna indikerar priset på ett fat öl under sent 1800-tal. Denna terminologi har på senare år blivit populär igen och används parallellt med benämningar som Light (det vill säga lätt i fråga om alkoholhalt, inte färg, med en densitet på 1030-34), Heavy (1034-38) och Export (1040-43). De ale som kallas 90/- är personliga brygder med densitet mellan 1050-80.

Barley wine är en term som många aletillverkare i England använder om sin starkaste brygd. Färgen varierar från brons till mahogny, men ölet är alltid tungt och maltigt med mycket fruktighet från alejästen. Ofta har barley wine en passande vinkaraktär och man kan dricka dem som efterättsöl eller sängfösare. Förr lagrades de på fat som då och då rullades runt på bryggeriets gård för att sätta fart på efterjäsningen.

All irländsk ale har maltaccent och ofta också en smöraktig, rundad underton med en mjuk men tydlig fruktighet och rödaktig färg. Den måste ha sitt ursprung i den irländska bryggeri-
traditionen men den har utan tvivel också påverkats av att en del maltiga, men gulbruna, skotska brygder blev så framgångsrika.

Oavsett om den är lagrad eller bara av gammaldags typ så brukar en old ale vara fyllig i färgen, smakrik och ofta söt. Old ale anses ofta vara en värmande vinterdryck.

Belgisk ale ligger mitt emellan klassikerna i Burton och Dusseldorf, både vad gäller karaktär och geografi. När belgarna använder det engelska ordet "ale" menar de något kopparfärgat, fruktigt, kryddigt och mjukt. Hemma i Belgien brukar man inte säga "ale" om de många mörkare, starkare och överjästa specialiteterna.

Belgiens bruna öl har en speciell sötsur karaktär, klassikerna är mycket komplexa med smaker som ibland påminner om oliver, russin och kryddor. De bör serveras källarsvala och är då både uppfriskande och aptitretande. Brunt öl är också användbart i köket, några är mycket sötare och passar bättre till kolapudding eller choklad.

Med sin djupa bourgognefärg och intensiva skärpa i smaken tillhör de belgiska röda ölen en av världens mest särpräglade öltyper. Nyckeln till denna speciella karaktär ligger i att de lagras på stora trätunnor En del verkar ha svårt att lära sig tycka om dem, andra tillsätter ett par skvättar grenadin för att runda av syrligheten.

En uppfriskande, syrlig saison är typisk för de fransktalande södra delarna av Belgien. Namnet är en kvarleva från den tid då det var svårt att brygga under de varma sommarmånaderna, dessa öl gjordes för att sparas och drickas under sommaren. Brygderna är kryddiga, både törstsläckande och stärkande och passar utmärkt till mat.

Till färgen liknar de en lager men brygder som Duvel är starka, gyllene, överjästa öl med fruktig och humlerik komplexitet. Duvels karaktär utvecklas genom en omständig trippeljäsning. Detta öl är originalet och det absolut bäst kända exemplet på denna öltyp, men det finns andra i Belgien.

Endast brygder från ett trappistkloster får använda denna beteckning. Det finns vissa gemensamma karaktärsdrag hos dem alla: de är överjästa, flasklagrade och starka. En del är torra, men de flesta är söta. Tillsammans utgör de en egen grupp av öltyper i Belgien och Holland. På andra håll gör man mera konventionella öltyper i klosterbryggerierna.

Altbier är en kopparfärgad, ganska torr överjäst brygd från norra Tyskland. Helmaltsölets mjukhet och tyska humlekaraktär avrundas i och med efterjäsningen vid låg temperatur.

Ljus som en pilsner men fruktig som en ale, Kölns öl är tilltalande på sitt eget sätt. Det är känt mer för sin spädhet snarar än någon robust egenskap.

Amerikansk ale

Den nya generationen ale är den brygd som är mest på modet i vissa delar av Usa, framför allt på västkusten. Sådan ale har ofta en frisk, bestämd smak och intensivt blommig humlekaraktär från variteter som växer i Oregon och Washington. Därför är denna ale idealisk till det nya amerikanska köket.

Adelaide sparkling ale

Australien må vara känt för sina lageröl men det är mera spännande att läska sig med ett glas sparkling ale, landets eget bidrag till världens klassiska öltyper.

Biére de garde betyder "öl att spara" och syftar på att det lades undan för att drickas under sommarmånaderna. Öltypen hör hemma i norra Frankrike och tappas ofta på champagneflaskor. Ursprungligen var de överjästa och en del är det fortfarande.
De har maltig accent och ale-liknande fruktighet, ofta med kryddiga undertoner, och är medelstarka till starka.

Innan det fanns gyllene lager gjorde man mörka, det som tyskarna helt enkelt kallar en Dunkel, är oftast en mörkbrun lager. Detta är en öltyp som förknippas med Munchen och har historiska band till Erlangen och Kulmbach. De bästa exemplen har en kryddig maltighet som varken är söt eller torrt rostad utan avrundad och ren på det sätt som är typiskt för underjäst som arbetar i låga temperaturer.

Oavsett vad som står på etiketten så är de allra flesta öl här i världen gyllene lageröl och avlägsna imitationer av denna framstående böhmiska brygd. Beteckningen pilsner borde dock definieras bättre. En äkta pilsner är ett lageröl med bra maltkaraktär men med tonvikt på humle i den blommiga aromen och torra eftersmaken.

Dessa brons, koppar eller bärnstensfärgade lageröl är med sin sötaktiga maltaccent perfekt till pasta och välkryddad mat. Rötterna finns i norra Italien, Österrike, Munchen och Mexiko. En variant var den ursprungliga öltypen för oktoberfesten i Munchen. Flera andra versioner bryggs i Skandinavien som påsköl eller julöl.

Inte lika doftande som en äkta pilsner men ändå torr med fastare maltighet än en munchener och något starkare än båda. Dortmunds egen gyllene lager var en gång spridd över hela Centraleuropa. I dag ser man den inte längre så mycket i hemstaden men en del bryggerier i Usa har tagit upp tillverkningen.

Bocköl är starka lageröl, men inte alla starka lageröl är bocköl. Beteckningen passar bäst för mjuka,maltiga öl med mer eller mindre antydan till sötma. Bockölet och dess ännu starkare kusin doppelbock dricks vanligen som en värmande dryck från senhösten till våren, de fylligare exemplen kan serveras som dessertöl.

Oblandad lambic är svårt att hitta men det finns på en del kaféer i distriktet. Lambic är en mycket gammal, primitiv öltyp. För en öldrickare som är van vid mer konventionella öltyper verkar lambic knappast vara ett öl med sin massiva, jordiga arom, sin outgrundliga stillhet och sin kärvhet.

Gueuze är en blandning av gammal och ung lambic. Den efterjäses på flaska och har precis som champagne en pärlande, lättrostad arom och lång smak. En gueuze ska vara syrlig, men det stora bryggerierna gör också sötare varianter.

Faro är en sötad variant av lambic. En del bryggare säljer faro på flaska men på somliga belgiska kaféer kan man få tillreda sin egen faro genom att röra ner socker i en sur lambic.

Fruktöl görs ofta, men inte alltid, på lambic vars torra, vinösa karaktär välkomnar hallonens och körsbärens aromatiska syrlighet. En del bryggare gör numera kommersiellt gångbara produkter av mindre lämpade frukter.

På Brittiska öarna kom porter att betyda en rostad, svart, överjäst brygd som inte var lika fyllig som en stout.Den hade däremot inte alltid lägre alkoholhalt. Portern upplevde en nergång och försvann ett tag helt från sitt hemland för att komma tillbaka som en brygd på modet bland ölfantasterna.

Sweet stout och varianterna milk stout respektive cream stout uppfattas ofta som uppiggande brygder eller stärkande medel för sjuklingar. I många ingår fortfarande mjölksocker (laktos) och de har relativt låg alkoholhalt, men för den skull måste man inte bara dricka dem som medicin.

De bästa exemplen på dry stout bryggs i Irland och känns lätt igen på sin svarta, mjuka fyllighet. Dry stout är känt för att vara en sällskapsdryck som lockar fram människors spirituella sidor. Dessutom har den samma intensiva skärpa som en amontillado sherry.

Den starka porter britterna tillverkade för export har lämnat spår efter sig, i den engelsktalande världen kallas dessa imperial stout och de kombinerar tjärliknande undertoner med "bränd" fruktighet och värmande alkoholsmak.

Berliner Weisse är ett extremt törstsläckande öl, ungefär på samma sätt som färskpressad citronsaft i Medelhavsländerna eller limesaft i Florida. En del finner dessa öl alltför skarpa så det har blivit en tradition att servera dem med en skvätt frukt eller örtessens.

Sydtyskt veteöl är framför allt drycker för sommaren. De är lätta och pärlande med en fruktig syrlighet av äpple och plommon, ofta med en kryddnejlikaktig arom. Blankfiltrerad eller grumlig, mörk eller ljus dyker denna typ av veteöl upp på alla möjliga ställen i världen.

Öl som bryggs på vete kallas av hävd för "vita" öl (witbier på flamländska och bière blanche på franska) eftersom de är mycket ljusa till färgen och har en viss grumlighet. De belgiska varianterna som kryddas med koriander och pomeransskal blir allt populärare, både som vanliga törstsläckare och som dessertöl efter några månaders lagring.

Europeiska bryggerier ville skryta med sina ångmaskiner men amerikanerna hade något annat i sinnet. Anchorbryggeriet har skapat en världsklassiker med hjälp av sitt eget hybridsystem för jäsning.

Till de klassiska rökta ölen från Bamberg används bokved, dessa är lageröl men andra rökta öl kan vara ale eller porter. En del får sin rökta smak av ek eller al, alla är särpräglade brygder som passar bra till rökt kött eller fisk.

En gång i tiden var det bara i Europas kallaste hörn man bryggde med råg men nu börjar detta sädesslag få en ny ställning vid specialölstillverkning. Rågöl passar bra till pastrami och rågbröd, eller varför inte till att skölja ner nordamerikansk rågwhisky med?

Det klassiska svarta ölet är det som produceras i Bad Köstritz, från början var det troligen en överjäst brygd. Sedan minst hundra år tillbaka har det handlat om en ovanligt mörk lager med utpräglad smak av mörk choklad. Detta öl kan ha inspirerat till de svarta öl som fortfarande bryggs i Japan.