I mitten på mars mötte jag upp med ett par svenska kunder på flygplatsen i Madrid, och vi styrde kosan mot Extremadura. Extremadura är det området i västra Spanien som ligger närmast Portugal. Det är ett mycket vackert landskap, med stora gröna betesarealer bevuxna med ekar. Den sortens ekar som ger ekollon, som de iberiska svinen äter, för att sedan bli till den berömda skinkan "pata negra". Betena är fulla av kor, svin och får. En och annan häst kan man skymta också, och i bakgrunden snöklädda berg. Varenda liten stad vi passerade har en medeltida borg. Spanien är spräckfullt av historia och historiska monument.
Vi kommer fram till staden Trujillo, som är en hel historielektion hela den. Ett par av de spanska "conquistadores" (erövrarna av den nya världen) kom därifrån. Därför transporterades stora mängder av guld och rikedomar från Sydamerika dit, vilket kan skådas i de många byggnaderna från den tiden.
Vi möts på en restaurang av verkställande direktören till Yeguada del Siete, som är det stuteriet vi ska besöka. Det ägs av Javier García Romero, som är direktör för den Kungliga Andalusiska Ridskolan i Jerez. Stuteriets hästar har blodslinjer som går direkt tillbaka till de hästar som köptes av Cartujanomunkarna i Jerez. Javier García Romero är ättling till Vicente Romero, som köpte munkarnas hästar av familjen Zapata, som i sin tur hade köpt dom direkt av munkarna.
Efter att ha blivit bjudna på en utsökt lunch med rätter från trakten, kunde vi äntligen åka och titta på hästarna. I Extremadura föds hästarna upp i frihet. De går ute på enorma beten och får i stort sett sköta sig själva. Hingsten släpps på våren bland stona och fölen föds ute i det fria. Naturligtvis hålls det en viss uppsikt på hästarna, och när betet blir magert får dom extra foder. Denna sorts uppfödning ger friska och starka hästar.
Först besökte vi området där hingsten gick med en grupp ston och några föl. Dom syntes inte till, så förmannen fick gå och hämta dom. Då kom dom alla galopperande över backkrönet och ville ha fjäsk. Det är det fantastiska med dessa hästar. Trots att dom går ute i nästan vilt tillstånd, så väljer dom ändå självmant att komma till människorna och stanna där. En del är så efterhängsna att man knappt blir av med dom. Hingsten var en av dom keligaste. Han är född på stuteriet, och är därför släkt med många av stona, så han hade bara en utvald grupp. De andra stona på stuteriet betäcks med en hingst från Expasa, det statsägda Cartujanostuteriet, eller andra noggrant utvalda hingstar.
I andra hagar gick flera ston med föl och ungston. De unga pojkarna gick på en stor areal för sig längre bort. Bland fölen fanns bl.a. ett föl efter Evento, olympiahästen, och ett sto efter de två senaste årens spanska mästare, Clasico Mac. Genomgående hade hästarna mycket korrekta benställningar och en bra överlinje. Och ett fint temperament. De ser knappast ut som de hästar man ser på utställningar, inte överfeta, lång vinterpäls och smutsiga, men kvaliteten finns där.
Kunderna hade svårt att välja bland så många fina hästar, men till slut blev dom utvalda av ett av tvårsstona. Hon är efter hingsten från Expasa, som är son till Poseido VII, Cartujanohästarnas förgrundsfigur. Han anses vara en av dom vackraste PRE som har funnits, och finns på många bilder i böcker om PRE hästar och Cartujanohästar. Eftersom hästarna lever i ett sådant paradis på sina gröna betesmarker, bestämdes det att stoet ska få stanna kvar på stuteriet till nästa år, då hon är 3 år och kan bli godkänd till avel och betäckas med en utvald hingst innan hon flyttar till sitt nya hemland. Det kanske blir ett par ungston till som får följa med henne hem. Grunden till ett blivande kvalitetsstuteri.
Efter besöket i Extremadura for vi vidare till Toledo, som har en helt annan sorts landskap, odlade fält och olivträd. Där besökte vi två andra stuterier med hästar av Cartujanolinjer. Ett av stuterierna, Antonio Moreta, har c:a 110 hästar, ett 30-tal avelsston, och är ett av Spaniens mest framgångsrika på utställningsarenorna.
Alla svenskar som kommer hit är imponerade över hur god och riklig maten är i Spanien, också över hur mycket spanjorerna klarar av att äta och dricka.
Barbro Berglund - Benidorm, 2002