Många åskådare blev naturligtvis imponerade och nästa gång han kom, i januari, var det många som ville ha sina hästar jobbade. På grund av tidsbrist blev det bara några få hästar jobbade den gången, och bara markarbete med dom. Det hjälpte mycket, bara det, och ägarna var mycket nöjda med hur mycket lugnare och lydigare deras hästar blev.
Så i april hade vi hyrt en liten privat tjurfäktningsarena, med intilliggande stall, för att ha en helgkurs med flera hästar samlade på ett ställe.
Denna gången hade Antti tagit med sig en sadel och ett huvudlag med sidepull och ett annat bett för att kunna rida alla hästarna och demonstrera hans sätt att rida. Många blev först lite förvånade när dom såg hans westernsadel och sidepullet, och tänkte att det kan jag aldrig rida min häst i. Men alla hästarna gick otroligt mycket bättre efter att han först hade jobbat dom lösa i arenan och sen ridit dom.
Alla ägarna blev förtjusta, och Antti kunde ha sålt hur många sidepull som helst där, och en och annan westernsadel också! Alla hästarna gick mycket lugnare och i bättre form utan något i munnen, och det var inga problem med att styra eller stanna dom, vilket många tvekat över först.
En 11-årig liten flicka med sin ponny tyckte att ponnyn löd henne mycket bättre med sidepullet. Ett litet sto som hopptävlat mycket och var van att springa med huvudet i vädret med martingal gick med så fin eftergift och lydde minsta fina hjälper. Hon är efter den kursen en helt annan häst. Innan var hon alltid sur och grinig och ville bara springa ifrån allt jobb med huvudet upp. Nu är hon tillgänglig och lugn, och barn kan rida henne hur fint som helst.
En annan häst var mycket hispig och brukade spinna runt i ett hörn av ridbanan med sin ryttarinna, så hon vågade knappt rida honom längre. På slutet av kursen galopperade hon honom på lösa tyglar, och väl hemma kan hon göra samma sak i det "farliga" hörnet.
Ett trögt halvblod med vana att ta tungan över bettet gick fram med minsta lätta hjälper, inga sporrar och inget spö, som han var van vid, och tungan på plats, eftersom det inte fanns något bett och någon hårt åtdragen nosgrimma att kämpa emot.
Under hela veckan red Antti så många hästar han hann med, av varierande raser. PRE, PRE -korsningar, halvblod, Hispano-Arabe, Lippizaner m.m.Alla hästarna förbättrades, sen återstår det naturligtvis för ägarna att fortsätta med jobbet. Hästarna förändras inte bestående på några dar om dom sen behandlas och rids likadant som innan.
Anttis ridsätt går ut på att använda så fina hjälper som möjligt, att låta hästen hitta sin egen balans och sen låta den göra jobbet, ryttaren bara visar vägen. Det är mycket klassiskt, bara lite "utsmyckat" med western tillbehör, som han anser är mer skonsamma för hästen än många traditionella sadlar och bett. Det är absolut inget slita och dra eller banka på hästarna, heller inga inspänningar eller hjälptyglar av något slag. Han lägger också stor vikt vid att sadeln ska passa hästen, för gör den inte det, får hästen ont i ryggen, och många rid- och uppförandeproblem grundar sig i detta. Hästen försöker tala om att den har ont, men ryttaren förstår inte.Han menar, att görs grunderna bara rätt, så är det ingen konst att gå vidare, inom vilken ridgren man vill, så långt hästens och ryttarens kapacitet når.
Barbro Berglund
Benidorm, april 2000